Gunhild Bussler fick inte komma hem varje jullov när hon åren var elev på Manillaskolan. Skolan betalade endast för elevens hemresa vid sommarlovet.

Gunhilds skolväg hästskjuts från hemmet i Hablingbo, tåg, båt och buss till Manillaskolan i Stockholm.

Hästskjuts, tåg, båt och buss fick Gunhild Bussler, 87, åka när hon åren 1919-1927 skulle åka till Manillaskolan i Stockholm. Och inte fick hon komma hem till sina föräldrar varje helg, som dagens elever i dövskolan får göra.

Gunhild Bussler bodde i Hablingbo, utanför Hemse på Gotland.
- Under mina åtta år på Manillaskolan fick jag bara komma hem några gånger under julen. Mina föräldrar hade inte råd att betala för min resa, säger hon.
När Gunhild var elev betalade skolan endast för resan hem på sommarlovet. Ville eleverna åka hem till julen fick föräldrarna själva betala.
- Visst blev jag ledsen när jag var tvungen att fira julen på skolan. Jag minns att vi var två-tre elever som fick stanna kvar. Personalen gjorde sitt bästa för att pigga upp oss. Vi fick extra god mat, och jag minns hur vi lekte olika lekar.

Återvände från Amerika

Gunhilds föräldrar utvandrade i slutet av 1800-talet till Amerika. Där födde de tre barn, bland annat Alice och Mabel, båda döva. 1908 beslöt sig föräldrarna för att återvända till Sverige och Gotland. I Hablingbo byggde hennes far Jakob Thomsson, som var snickare och jordbrukare upp Hemungs gård, och där föddes ytterligare tre barn, bland annat Gunhild.
Det var fattigt i Sverige när Gunhild växte upp. Människorna var tvungna att hålla ihop för att klara sig ekonomiskt.
- Resan hem från Amerika hade nog tärt på mina föräldrars ekonomi. Det kostade säkert också en del att köpa lantbruket i Hablingbo, säger hon.
Gunhild var pigg och lite rastlöst barn som liten.
- Jag rymde ofta till granngårdarna, och där var de snälla mot mig. Jag tyckte det var spännande. Det tyckte inte min pappa, som ofta var tvungen att komma och hämta mig. Då hände det att man ibland fick smisk minns Gunhild.

Hästskjuts, tåg och båt

När Gunhild skulle börja i första klass på Manillaskolan hade hennes äldre döva systrar redan hunnit avsluta sin skolgång. För att komma till skolan blev det först en mils hästskjuts från Hablingbo till Havdhem. Där väntade tåget som fraktade henne till Visby, och vidare med båt antingen till Stockholm eller Nynäshamn
- Jag minns mycket väl när jag första gången skulle åka till Manillaskolan. Min storebror Elmer följde med mig, och jag kom ihåg att han blev sjösjuk och kräktes på båten. Själv var jag pigg, säger Gunhild och påpekar att Gotlandsbåtarna då hade namnen Hansa, Tjelvar och Visby.
På Manillaskolan trivdes Gunhild. Hon kunde redan lite teckenspråk när hon började i första klass - det hade hon lärt sig av systrarna Alice och Mabel.
Sommarloven hemma i Hablingbo minns Gunhild som jobbiga. Det var arbete från morgon till kväll och alla syskonen skulle hjälpa till.
- Min pappa försörjde sig som snickare och hade jordbruket vid sidan om. Min mamma var klen och därför fick vi syskon arbeta hårt, säger hon.
Gunhild gillade att köra häst. Ofta blev det turer till skogen där korna betade. Där skulle mjölken hämtas. Hon fick också hjälpa till att gallra betor och sprida ut gödsel.
- Min pappa var sträng. Han sa: "Barn ska lära sig arbeta, det mår de bra av".

Kändes som semester

När Gunhild kom tillbaka till Manillaskolan efter sommarloven kändes det som semester. Hon minns hur de andra eleverna berättade hur roligt de haft.
- Jag blev avundsjuk på dem. Jag hade ju bara fått arbeta, säger hon.
Efter de åtta åren på Manillaskolan började Gunhild fortsättningsskolan (Tysta skolan i Stockholm). Där fick hon förutom de teoretiska ämnena även lära sig laga mat och väva.
- Efter de tre åren på skolan fick jag arbete hos Kaplans herrskrädderi. Där stannade jag i tio år. Jag gifte mig sedan med min skolkamrat Roland och blev hemmafru, säger Gunhild som sedan många år tillbaka är änka.
Om sin döva syster Mabel pratar Gunhild med värme.
- Hon var snäll och rar, men hon hade det inte så lätt då hon var lite efterbliven. Hon dog innan hon hade fyllt 30 år i lunginflammation på ett sjukhem i Visby. När jag besökte henne sista gång kände hon inte igen mig, säger Gunhild. sorgset.
På Chapmansgatan på Kungsholmen har Gunhild bott i 58 år, och där trivs hon.
- Jag brukar säga att jag älskar Stockholm, och att jag tycker om Gotland.
I yngre år var resor hennes största passion. Hon har besökt USA, Ryssland, norra Afrika tre gånger samt de flesta länder i Europa.
- Att resa och komma i kontakt med nya seder och kulturer har varit berikande, säger hon.
 
 

TEXT OCH FOTO: LENNART TJÄRNSTRÖM

ILLUSTRATION: PATRIK ENGDAHL

Ur Döv tidningen nr 10, december 1998, sid 16-17