Vasastaden vid sekelskiftet

Föredrag av Gunnar F. Jonsson

Omkr. 1960.

 

För drygt ett halvsekel sedan fanns det inte något som hette Gustav Vasa eller Matteus församlingar. Hela det väldiga område, som kallades Vasastaden och åtskilligt mera därtill, hörde då i kyrkligt avseende till Adolf Fredriks församling. Det var först år 1906, som den vidsträckta moderförsamlingen delades och de båda dotterförsamlingarna kom till stånd.

 

På den tiden såg det helt annorlunda ut i den här delen av stan, än vad det nu gör. Kanske det kan intressera en och annan, som inte bodde i de här trakterna ”när seklet var ungt” att få höra en "urinnevånare" berätta litet om hur förhållandena gestaltade sig då. Jag är född i mitten av 1880‑talet (1886) och har bott här hela mitt liv och sett hur staden undan för undan växt ut till vad den nu är.

 

Av det nuvarande gatunätet var det bara ett fåtal gator som var i ordningställda och trafikabla vid sekelskiftet. Och likaså var bara en del kvarter färdigbyggda. Sammanhängande kvartersbebyggelse fanns bl.a. efter Kungstensgatan och Observatoriegatan, utefter en bit av Frejgatan samt utefter tvärgatorna till Odengatan mellan Dalagatan och Norrtullsgatan. De sista tomterna ned mot Odengatan var dock till stor del obebyggda. Odenplan var en tämligen öde plats med några gamla ruffiga kåkar. I en av dem var en krog inrymd. Man såg rätt ofta fulla krogkunder drulla omkring i grann­skapet. Det var spännande när en polis i pickelhuva och sabel uppenbarade sig och lade vantarna på vederbörande för att bura in honom. Det hela gick i vanliga fall mycket lugnt och gemytligt till.

 

Norrtullsgatan, som är en mycket gammal gata, var delvis bebyggd med friliggande hus, såsom Borgerskapets änkehus, Hamburgerbryggeriet m.fl. byggnader. Åtskilliga av dem var rätt ålderdomliga och pittoreska.

 

Kvarteren mellan Odengatan och Karlbergsvägen var så gott som obebyggda. Där Vasakyrkan nu reser sig, var i min barndom en djup grop. Utefter kanterna av den gropen brukade traktens barn på vintrarna roa sig med att åka kälke.

 

Jämte Norrtullsgatan är Karlbergsvägen den äldsta av gatorna här i trakten. Den har gått i sin nuvarande sträckning i minst 300 år. På 1720-­talet hade lindar planterats på ömse sidor om vägen och dessa finns kvar ännu omkring sekelskiftet. Jag tror att de sista av dem var de båda jättar, som stod utanför Karlbergsvägen 23 och som fälldes för något år sedan i samband med breddningen av gatan. Karlbergsvägen kallades i min barndom för det mesta Karlbergs allé.

 

Utefter denna allé fanns i slutet av förra seklet en del hus kvar av den äldre bebyggelsen. Norr om Karlbergsvägen ungefär vid Upplandsgatan låg gården Lorentzberg, Adolf Fredriks församlings gamla prästgård. Där bodde Johan Olof Wallin under sin tid som kyrkoherde 1813 ‑ 1818 och där skapades en stor del av psalmen i 1819 års psalmbok. Ännu i början av1890‑ttalet fanns byggnaden kvar, men inte längre som prästgård utan degraderad till "härbärge för husvilla män” under den depressionstid, som då rådde.

 

På tomten där nu Vasa realskola ligger, fanns en gammal gård som kallades Amsterdam. På samma sida av Karlbergsvägen, något längre åt väster, hade tidigare legat malmgården Bergielund. Den hade tillhört två ogifta bröder, läkaren och naturforskaren Petter Jonas Bergius och historikern Bengt Bergius. Själva mangårdsbyggningen låg i korsningen av Karlbergsvägen och Hälsingegatan. Därifrån utbredde sig ett vidsträckt område åt söder och väster ända ned mot Vasaparken och S:t Eriksplan. På detta stora område anlade bröderna en trädgård, Bergianska trädgården, som blev en verklig mönsteranläggning och som låg kvar på samma plats i hundra år.

 

Bröderna Bergius var som sagt ogifta, men de hade det bra ordnat för sig ändå. I sin självbiografi skriver Petter Jonas: ”Vi behövde ej heller för domestique hushållningens skull vara gifta, ty den milde Guden, som vårdat oss från vår första födelsetimma, tillsände oss, ifrån allra första början av vår hushållning en skicklig hushållerska, jungfru Greta Nyberg, som under hela vår hushållningstid förestått vårt hus, och som Gud i lov ännu lever och fortfar på samma berömmeliga sätt."

 

I sitt testamente skänkte bröderna egendomen Bergielund med bibliotek, herbarium och insektssamling till Kungl. Vetenskapsakademin, dock med förbehåll att jungfru Greta Nyberg skulle fä disponera mangårdsbyggnaden till sin död. Huvudbyggnaden blev efter hennes frånfälle bostad för institutionens föreståndare.

 

År 1884 sålde akademien egendomen till ett konsortium för 1.020.000 kr vilket mer än väl räckte till för inköp av det område vid Frescati, där nu Bergianska trädgården ligger.

 

Under första hälften av 1880‑talet pågick en ganska livlig byggnads­verksamhet på övre Norrmalm. Den sträckte sig dock inte så värst långt åt våra trakter, men en del hus finns ännu kvar sen den tiden, Nuvarande Gustav Vasa folkskola är sålunda av gammalt datum. Utefter Hälsingegatan, Frejgatan och Vanadisvägen finns ännu en del hus bevarade, delvis ombyggda och moderniserade.

 

Utefter Karlbergsvägen fanns ytterligare ett par hus på norra sidan. Det var tvåvånings trähus i kvarteret närmast väster om Hälsingegatan. Ungefär vid Torsgatan låg en envånings arbetarbostad, som kallades Ler­huset och mitt för Vikingagatan ett rödmålat trähus, som hette Fågelsången. Båda dessa hus låg på norra sidan av Karlbergsvägen.

 

Längre västerut, mellan Norrbackagatan och Norra Stationsgatan, låg också några hus. Det var ett par låga hyreshus, ett slakteri, ett par villor, av vilka den ena innehöll bageri och den andra handelsbod.

 

I Karlbergsvägen 68, numera nummer 76, fanns Rörstrands missionshus. Huset och lokalen finns ännu kvar, men är numera Birkagårdens samlings­sal. Allra längst västerut på Karlbergsvägen låg tre gulmålade trähus i rad. De kallades Kavallins hus. Inne på gården till dessa hus fanns bl.a. stall och slakteri.

 

Man såg ofta s.k. kogubbar, som drev slaktdjur från kreatursstallarna vid Norra Bantorget till de båda slakterierna vid Karlbergsvägen. Gubbarna var oftast råa och halvfulla individer och djurplågeri var rätt vanligt. Ibland hände det också att en tjur slet sig lös från sina vaktare och då kunde det bli ganska spännande.

 

År 1879 hade man fastställt ny stadsplan för den nordvästra delen av staden och lagt ut på papperet nya gator och kvarter. Det dröjde dock rätt länge innan dessa gator blev färdiga. Men i början av 1880‑talet hade man börjat nivellera marken och spränga bort bergknallar, där de nya gatorna skulle gå fram. På sådana ställen där den naturliga markytan var för låg, byggde man upp gatorna med sprängstenen till den höjd de skulle ha. Oden­gatan, Torsgatan, delar av Dalagatan och Tomtebogatans östra del samt Birka­gatan mellan Karlbergsvägen och Rörstrandsgatan kom därigenom att ligga flera meter över den omgivande markytan, ett förhållande som bestod ett bra stycke in på det nya seklet. Kvarteren mellan gatorna utgjordes till stor del av åkerjord, där det odlades potatis och tobak eller där det låg trädgårdstäppor.

 

       Ett och annat hyreshus byggdes efter denna nya stadsplan i början av 80‑talet, men sen inträdde en avmattning i byggenskapen.

 

Bland dessa första hus som byggdes vid denna tidpunkt, var ett som ännu står kvar, fastän det nu på senare år blivit moderniserat. Det är S:t Eriks­plan 2, hörnhuset till Torsgatan, där nu bl.a. hushållsskolan Margareta ligger. Det stod i ett par decennier alldeles ensamt och isolerat och reste sig som en borg högt över den omgivande trakten. Det var ett märkligt hus i mer än ett avseende. Under det att de flesta nybyggena från den tiden innehöll mindre lägenheter, hade detta hus i uppgången från S:t Eriksplan jättevåningar om åtta, tio rum. Så bodde där också förmöget folk, bl.a. två högre ämbetsmän, en byråchef och en auditör.

 

Huset hade också i dagligt tal ett mycket egendomligt namn. Det kallades "Brända stickan" eller bara "Stickan”. Om orsaken till att huset fått det namnet har det grubblats en hel del. En förklaring skulle vara att det stack upp så markant över omgivningen. En annan skulle vara följande. I den mycket djupa källarvåningen med ingång från Torsgatan fanns ett ölcafé. Arbetarna från Rörstrand och Atlas brukade gå dit och inta förtäring. Särskilt var detta fallet på avlöningsdagarna. Då kom hela gäng och slog sig ned vid borden och då skulle någon i laget bjuda alla de andra. Vem som skulle stå för kostnaden avgjordes genom lottning på så sätt att man drog tändstickor ur någons hand. En av dessa tändstickor var i förväg av­bränd och den som drog den brända sticker fick betala kalaset. Sedan över­gick begreppet "brända stickan" på kaféet och vidare på huset, där kaféet var inrymt. Förklaringen låter inte så otrolig.

 

Den ursprungliga betydelsen av namnet försvann, emellertid småningom och kvar stod endast namnet på huset. Och detta var så djupt rotat i medvetandet, att när man i slutet av 90‑talet byggde ett nytt fristående hus i hörnet av Odengatan och Gästrikegatan. fick det namnet "Nya stickan" och det äldre huset döptes om till Gamla stickan.

 

Det var bara en del av Gustav Vasa och Matteus områden som berördes av den utbyggnad som i slutet av 1890‑talet tog fart igen efter en period av stagnation under decenniets första hälft. Det fanns också stora område, som intill 1906 var helt oberörda av utvecklingen. Längst i väster hade vi Rörstrandsområdet, som behöll sin lantliga prägel ett bra stycke in på 1900‑talet. Det var först 1906 som Birkastan började bebyggas. Och själva fabriksområdet styckades inte till byggnadstomter förrän tjuge år senare. Atlasområdet togs i anspråk för byggnadsändamål ännu senare.

 

I nordväst låg ännu ett stort område orört ganska länge. Det var den s.k. Rörstrandshagen (även benämnd Lerhushagen) mellan Karlbergsvägen och Norra Stationsgatan. Detta senare område var bara naggat litet i kanten, når ”Matteuskapellet” år 1903 blev färdigt.

 

Rörstrandsområdet, som jag känner bäst till, därför att jag är född och uppväxt där, skall jag beskriva litet närmare.

 

Det utgjordes i första hand av själva porslinsfabriken, som legat på samma plats ända sedan är 1726. Fabriksområdet låg omgivet av ett högt plank mellan nuvarande Rörstrandsgatan och Klaraviken. I öster gränsade det till Atlas område vid nuvarande S:t Eriksgatan, som då ännu inte fanns och i väster till Drejargatan. Huvudinfarten, en gammal ståtlig port med årtalet 1726 angivet, låg nästan exakt på samma plats som entrén till Filadelfiakyrkan.

 

Norr och nordväst om fabriksområdet låg bostäderna för fabrikens arbetare och tjänstemän. Det var ett dussintal hus, dels av trä, dels av sten, oregelbundet utspridda runt om i backarna. Vid de flesta av husen fanns trädgårdstäppor och mellan dem områden med potatisland. Med undantag av Karlbergsvägen, Torsgatan och Birkagatan fanns ingenting av det nuvarande gatunätet utan trafiken slingrade sig fram efter gamla körvägar och gång­stigar kors och tvärs över backarna mellan de olika husen.

 

Dessa hade också mer eller mindre poetiska namn, såsom Röda byggningen, Berghuset.Lustigkulla, Nya och Gamla skolhuset, Marketenterihuset, Sjöhuset, Skogshusen och de förut nämnda Lerhuset och Fåglesången. Att bostäderna saknade vatten och avlopp och alla andra bekvämligheter bidrog jämte det avskilda läget att man hade en känsla av att bo på landet. Vi sade också, att vi "skulle gå till stan” om vi hade ett ärende till Drottninggatan, eller Hötorget eller Söder.

 

Men trivsamt var det, trots de primitiva förhållandena. vid gamla Rörstrand. Och bostäderna hade en förmån framför många andra: De betingade inte någon hyra.

 

Kommunikationerna till Rörstrandsområdet var ännu på 1890‑talet mycket dåliga. Ville man åka hästspårvagn till någon plats i stan, måste man först gå till Vasagatan, där ringlinjen passerade. Ett par år i början av 1900‑talet gick det dock en liten spårvägslinje från Norra Bantorget uppför Tors­gatan, över S:t Eriksplan och Odengatan fram till Odenplan. Den kallades Vasastadslinjen. Det var mycket små vagnar som drogs av endast en häst, någon konduktör fanns inte utan kusken kontrollerade i en spegel att passa­gerarna lade ned pengar i en sparbössa i framdörren.

 

En omnibusslinje fanns också. Även den var hästdragen. Den utgick från hörnet av Observatoriegatan och Vegagatan, körde Drottninggatan ned till Fredsgatan, över Norrbro och genom Myntgatan till Riddarhustorget, där den hade sin andra ändstation. I Kungsbacken, som ju är ganska brant och besvärlig, kopplades en hjälphäst till. Stall för hästar fanns på Norrbacka­gatan, ungefär vid nuvarande renhållningsverkets station och därifrån fick halvstora pojkar rida avlösningshästarna till Vegagatan.

 

Men man kunde också, om man hade vägarna åt det hållet, följa med en ångslup, som från Riddarholmskanalen gick genom Klaraviken till bryggor vid Ulvsundasjön. Den hade tilläggsplatser på åtskilliga ställen utefter leden, bl.a. vid Rörstrands fabrik och vid Karlbergs slott.

 

De nuvarande stora kvarteren Volontären och Kadetten, belägna mellan Karlbergsvägen, Norrbackagatan, Rörstrandsgatan och Norra Stationsgatan, utgjorde ett höglänt bergsparti, beväxt med tallar. Det kallades Radskogen. Med undantag av de förut nämnda ”Skogshusen” och ett par villor nere vid Karlbergsvägen var det obebyggt.

 

Rörstrandsområdet låg alltså vid tiden omkring sekelskiftet mycket isolerat åt alla håll. Den nu så intensivt trafikerade S:t Eriksplan var då en fridsam idyll innan ännu S:t Eriksbron och S:t Eriksgatan kommit till. Rent topografiskt såg den också annorlunda ut än nu. Från det förut nämnda huset "Brända stickan" gick en tvärbrant backe ned till Atlasområdets nivå och därifrån upp igen till Rörstrandsgatan. I de backarna brukade vi åka kälke som barn. Trafiken gick i ett lugnare tempo på den tiden.

 

Rörstrandshagen eller Lerhushagen, som jag förut nämnt om, låg ännu ett stycke in på detta århundrade som ett sterilt och ödsligt område, till större delen uppfyllt av kala bergknallar. En och annan torklada för tobak fanns där. I övrigt var det obebyggt.

 

När Matteuskyrkan kom till i början av 1900‑talet, kom den att ligga alldeles i kanten av denna ödemark, såsom en sentida bild i senaste numret av Matteus församlingsblad visar.

 

Såsom jag förut antytt, skedde utbyggnaden av de här trakterna i etapper, åtskilda av perioder av stillestånd och avmattning. Sålunda förekom en ganska livlig byggnadsverksamhet under första hälften av 1880‑talet. Men mellan 1885 och 1895 stod det nästan stilla med allt byggande. Sistnämnda år blev det fart på arbetena igen. Den intensivaste ruschen satte in åren 1906 ‑ 1908, då Birkastan växte upp med lavinartad hastighet.

 

Då var det verkligt livligt på byggfronten i våra trakter. Överallt såg man byggen i gång. Det hela bedrevs dock rätt hantverksmässigt och det tog lång tid att fä ett hus färdigt. Grunderna lades med sten, och gubbarna baxade blocken på plats med spett och under entonig sång. Tegel­bärare med tunga bördor på ryggen och ”mursmäckor" med bruksämbar på ok knogade upp för sviktande trappor på byggnadsställningarna. Man hade inte så fina mekaniska hjälpmedel som nu. Inte heller ansåg man sig kunna driva arbetena kontinuerligt, utan man måste göra uppehåll under vintermånaderna. Det blev därför varje år en stark säsongsarbetslöshet under vintern bland byggnadsarbetarna. Kom så därtill den ännu svårare arbets­lösheten under de långa tider, då inga arbetstillfällen alls stod till buds, förstår man, att det kunde bli mycket bekymmersamt på många håll.

 

För att i någon mån råda bot på den nöd, som blev en följd av dessa svåra förhållanden satte man i gång med vissa nödhjälpsarbeten, som kunde ge en blygsam inkomst åt en del av dem som blivit sysslolösa.

 

Härvidlag kom bergknallarna i Rörstrandshagen väl till pass. Man sprängde sönder dem i flisor och så fick gubbarna för en ringa penning stå och hacka sönder dem i mindre bitar till makadam, som ju på den tiden var ett mycket använt vägbeläggningsmaterial. Från min barndom på 90‑talet minns jag, hur det fanns fullt med små arbetsplatser för makadamslagning här norr om Karlbergsvägen. Arbetsplatserna var mycket primitiva. Oftast bara en tunna eller låda, där man kunde lägga upp stenarna, varefter man med en mindre slägga slog sönder dem i lagom stora bitar. Ibland hade man satt upp ett provisoriskt skyddstak av säckväv på gamla bräder eller också lagt en gammal plåt över, sa att man var något så när skyddad mot regn och starkt solsken.

 

Överallt i backarna hörde man det monotona knackandet och rasslat. då det färdiga partiet makades ner på marken.

 

Resultatet av dessa flitiga stenhuggares arbete samlades upp undan för undan och lagrades i väldiga högar, riktiga åsar, alldeles i närheten. Sålunda låg en sådan hög ås, minst två våningar i höjd, utmed Karlbergs­vägen mellan Frejgatan och S:t Eriksgatan och en annan lika stor jättehög ungefär där Vanadisvägen nu går fram. Den syns för övrigt som en grå massa på den bild av Matteuskapellet som jag nyss talade om.

 

Jag har nu på en liten stund försökt ge en hastig överblick över ut­vecklingen i Vasastan under den senaste mansåldern. Det har naturligtvis bara kunnat bli mycket ofullständigt och kortfattat. Men jag hoppas ändå att framställningen har kunnat ge ett begrepp om den genomgripande om­vandling, som de här trakterna genomgått sedan sekelskiftet. Jag beklagar att jag inte kunnat illustrera min framställning med ljusbilder utan har måst nöja mig med att bara göra det med ord. Men jag hänvisar dem som är intresserade av att närmare tränga in i ämnet till att ta del av minnes­skrifter över Gustav Vasa och Matteus församlingar, som kom ut till deras 50‑års jubileum är 1956. Där finns ett rikt och värdefullt bildmaterial.