Hågkomster från barndom och ungdomsår
av Gunnar F. Jonsson

Innehåll

SLÄKTFÖRHÅLLANDEN
Min släkt på fädernet
Min släkt på mödernet
Mina föräldrars första tid i Stockholm
Gerdas släkt
Mitt barndomshem och mina tidigare barndomsminnen
Hemmiljön. Mina tidigaste minnen
Vårt familjeliv
Lekar och lekkamrater
Våra trädgårdstäppor
Familjen Tryggelin
Våra grannar i Marketenterihuset
RÖRSTRAND VID BÖRJAN AV 1900-TALET
Mina minnen av Rörstrandsområdet i min barndom
Hur man badade på Rörstrand
Min skoltid
Mina sommarlov i Västervik


SLÄKTFÖRHÅLLANDEN

Min släkt på fädernet

Mina föräldrar voro förmannen på Rörstrands porslinsfabrik Jonas Fredik Jonsson, född den 24 augusti 1850 i Ukna församling, Kalmar län, och Josefina Vilhelmina Nilsson, född den 29 september 1848 i Västerviks stad. I förbigående kan nämnas, att de utfärdade prästbetygen upptogo andra födelsedagar än de ovannämnda. Min far uppgavs sålunda vara född den 20 april 1850 och min mor den 30 september 1848. Sådana felskrivningar upptäcktes ofta inte förrän vederbörande tog ut prästbetyg för att bege sig till annan ort. Prästerna var inte alltid så noga med siffrorna för hundra år sedan. Den av mig angivna dagen för min fars födelse har jag hämtat ur födelseboken för Ukna i Vadstena landsarkiv, och beträffande min mor härrör sig uppgiften från henne själv, som i sin tur fått den av sin mor.

Min fars härkomst var under min barndoms- och uppväxttid höljd i dunkel. Själv talade han så vitt jag vet aldrig om sina föräldrar, i varje fall inte om sin far. Och när jag någon gång frågade mamma om mina farföräldrar, visste hon endast att berätta, att farmodern hette Anna. Pappa talade dock om att han var född på en gård som hette Snötomta, och som var en utgård till Stensnäs gods i Ukna socken i Tjust.

I syfte att forska litet i mina släktförhållanden både på fädernet och mödernet gjorde jag tillsammans med min son Torsten en bilfärd i dessa underbart natursköna trakter sommaren 1955. Vi besökte bl.a. kyrkoherden i Ukna för att om möjligt finna några upplysningar där, men med negativt resultat. Kyrkböckerna för den aktuella tiden hade nämligen redan inlevererats till landsarkivet i Vadstena. Vi tog därför på återvägen hem en avstickare dit och lyckades också finna en del, bl.a. som förut nämnts den rätta födelsedagen för min far.

Den mest betydelsefulla upplysningen var dock den, att min farmor Anna* Lisa Johansdotter aldrig varit gift, men att hon det oaktat blivit "mater" fyra gånger. Enligt en anteckning i husförhörslängden för Ukna skedde det första gången den 20 april 1845, men denna födelse finns inte - så vitt jag kunnat se - antecknad i födelseboken för Ukna. De tre övriga står däremot ordentligt antecknade och det första namnet är min fars.

Kyrkbokens anteckning lyder ordagrant så för den 24 augusti 1950:

Jonas Fredrik, oäkta från Skältorpet på Snötomta ägor

Modern, pig. Anna Lisa Johansdotter, som uppgifver drängen Jonas Petter Samuelsson vara barnets fader. Han tjänte i Skältorpet till sistl. vårtid, då han uttog besked till obestämd ort.

Faddr. Torp. Sven Pett. Nilsson, h. Anna Greta Larid i Skältorpet, dr Gustaf Larid i Emtsvedema. p. Inga Lena Larid ibidem.

Min far hade också två yngre bröder, Carl August och Gustaf Alfred, födda resp. den 27 mars 1856 och den 28 mars 1861. 1 kyrkboken står för dem på resp. dagar följande:

Carl August oäkta fr. Snötomta

Modren: Pigan Anna Lisa Johansdotter

Faddr.: Dr Sven Magnus Svensson, h. Brita Lena Johans,Dr Magn. Måre i Snötomta, p. Maria Jonsdotter i Kulla.

Gustaf Alfred, oäkta

Modren: pigan Åma Lena Johansd. från Snötomta

Faddr.: Arbetaren J.P. Samuelsson, h. Greta Sofia Nilsdotter, dr. Alfred Jonsson i Snötomta. p. Matilda Svensd. i Skältorp.

Vem som skulle kunna tänkas vara fader till dessa båda söner finns inte antecknat kyrkböckerna.

Anm. Förkortningarna h, dr. och p. betyda resp. hustru, dräng och piga.

Denna Anna Lisa Johansdotter, som var min farmor, var född i Västra Eds församling. Kalmar län, den 24 april 1824. Före tolvårsåldern hade hon tydligen flyttat från födelseförsamlingen Västra Ed till Tryserum. Detta framgår av en anteckning i Ukna församlings inflyttningsbok, enligt vilken hon år 1836 kommit till Ukna från Tryserum. Hon bodde sedan kvar i Ukna ända till sin död. De senare åren av sitt liv hade hon sitt hem hos sonen Carl August, som var jordbruksarbetare på Tjustads herrgård, en annan av Stensnäs utgårdar. Där gjorde mina föräldrar ett besök - troligen sommaren 1889 - och hade mig med sig, för att farmor skulle få se sin sonson. Ehuru jag var i mycket späd ålder, bevarar jag dock i mitt undermedvetna ett svagt minne av detta besök. Min farmor slutade sina dagar på Tjustad den 5 februari 1892 i en ålder av inte fullt 68 år. Dödsorsaken uppgavs vara bröstsjukdom.

Om den man, som uppgivits vara min farfar, drängen Joans-Petter Samuelsson. har jag hittills inte lyckats finna annat än rätt ofullständiga uppgifter. Enligt dessa skulle han vara född i Kettilstads socken, Östergötlands län, den 17 januari 1820. Senare har han tydligen -Dött i Gärdserum, Kalmar län, ty därifrån kom han enligt flyttningsboken till Ukna år 1845. om han därvid direkt tog tjänst vid Snötomta är inte bekant, men i varje fall fanns han ju där under vintern 1849-1850, enligt de uppgifter min farmor lämnade vid min fars födelse. På våren sistnämnda år (1850), skall han enligt kyrkboken ha uttagit besked till obestämd ort. Vart han då tog vägen har inte kunnat utrönas, men det förefaller som om hans eksapad endast var av kort varaktighet.

Hans namn förekommer nämligen åtskilliga gånger under det närmaste decenniet i Ukna kyrkböcker och då tillsammans med ett annat, Greta Sofia Nilsdotter. Ehuru jag inte kunnat finna något direkt belägg för när det skedde, antar jag att han var gift med henne. Hon benämnes t.ex. stundom "h." (= hustru).

Det är dock framför allt födelseboken för Ukna som därvid är avgörande. Där upptagas nämligen J.P. Samuelsson och Greta Sofia Nilsdotter som föräldrar till en stor skara barn, fem söner och två döttrar, samtliga födda i Ukna under åren 1846, 48, 50, 53, 55, 59 och 62. (Såsom en kuriositet kan nämnas, att tre av sönerna hade samma förnamn som min far och hans båda bröder.)

Greta Sofia Nilsdotter var född i Hycklinge församling, Östergötlands län, den 4 mars 1820. Av allt att döma hade hon före äktenskapet med Samuelsson en dotter Johanna, också född i Hycklinge år 1843. Denna Johanna står nämligen i husförhörslängden för Ukna upptagen som styvdotter till Jonas Petter Samuelsson. Det första barn som makarna hade gemensamt, en dotter Christina Sofia, med födelseåret 1846, hade även hon en oäkta dotter, född i Ukna 1869.

En fråga uppställer sig, huruvida den Jonas Petter Samuelsson, som skulle vara min farfar, är identisk med samma man som jämte sin hustru stod fadder vid min farbror Gustaf Alfreds födelse. Frågan kan givetvis inte med säkerhet besvaras jakande, men det är inte alldeles osannolikt, att så kan vara förhållandet.

Man kan ju göra det tankeexperimentet, att min farfar efter sitt snedsprång år 1850 återvände till sin hustru och att makarna sedermera levde ett någorlunda respektabelt liv i Ukna socken. Under sådana förhållanden är det inte otänkbart, att de kunde anmodas stå som faddrar för Anna Lisa Johansdotters sistfödda barn.

Om Jonas Petter Samuelssons senare öden eller om tiden rör hans död, har jag till skrivande stund inte lyckats finna några uppgifter.

Detta är allt vad jag hittills har mig bekant om min faders genealogi. Kanske skall det bli mig möjligt att genom ytterligare forskning tränga vidare i gångna tiders dunkel, om tid och krafter stå mig till buds.

I ljuset av de fakta jag ovan relaterat förstår jag rätt väl min fars förtegenhet om sina föräldrar och sin barndom. Måhända visste han inte själv vem hans far var.

Jag känner inte till så synnerligen mycket om pappas barndoms- och ungdomstid i Småland, innan han i slutet av år 1874 flyttade till Stockholm. Men av det föregående kan jag dock dra den slutsatsen att hans hemförhållanden voro allt annat än goda. Skolväsendet på landet var inte heller så värst utvecklat i mitten av förra århundradet, varför den utbildning pappa och hans jämnåriga fingo, inskränkte sig till det allra nödvändigaste. Jag kommer ihåg, att jag i min barndom såg några mycket enkla läroböcker som han hade använt under sin skoltid. Det var inte heller så länge han fick tillfälle att sitta på skolbänken, ty han måste som andra fattiga pojkar tidigt i arbete för att förtjäna sitt bröd.

Den trakt i Småland; där han växte upp, Norra Tjusts härad, hör till de mest natursköna i Sverige, och särskilt Uknadalen är vida berömd. Som en direkt fortsättning av havsviken Syrsan sträcker den sig över flera insjöar nästan i rät linje från sydost till nordväst upp mot Östgötagränsen vid Åtvidaberg. Står man på det näs, där Ukna kyrka ligger, har man en milsvid utsikt över de långsmala sjöarna, åt östgötasidan till Falerums kyrka och åt motsatta hållet till kyrkan i Västra Ed.

Det andliga och moraliska tillståndet bland befolkningen i dessa bygder vid tiden före och omkring 1850 svarade dock inte mot naturens skönhet. Särskilt trakten kring Stensnäs var illa beryktad. "Det var farligt att resan genom Uknadalen, sedan mörkret inbrutit" skriver E.J. Ekman i Inre missionens historia. och han fortsätter: "Blodiga slagsmål och övervåld hörde till ordningen för dagen, och i synnerhet var gästgivargården Skedshult för ortens slags- och dryckeskämpar ett stamhåll, varifrån de vid mörkrets inbrott drogo ut i den omkringliggande trakten på sina vilda strövtåg."

Men det skulle inte ständigt förbliva så. En påtaglig förbättring inträdde efter hand, något som också omvittnades av ortens domhavande. Att så skedde kan utan tvekan hänföras till det inflytande, som den nye ägaren till Stensnäs, greve Adolf Stackelberg, utövade. Denne i många avseenden märklige man, född på Almnäs gård i Västergötland, år 1822, var sonson till en av Karl XII:s karoliner och blev själv till en början militär. Från sitt. föräldrahem. som präglades av en allvarlig religiositet, medförde han djupa intryck, som genom olika samverkande orsaker ledde till ett andligt genombrott. Efter fem år tog han avsked från militärtjänsten och slog sig ned som godsägare på Stensnäs tillsammans med sin unga maka Honorine Adelswärd på Adelsnäs. Detta skedde år 1847.

När greve Stackelberg såg det andliga och moraliska förfall, som härskade bland hans egna underlydande, och bland människorna i allmänhet i hans nya hembygd, greps han av en strak önskan att kunna göra något för att höja dem ur deras förnedring. I det syftet började han att på sin egendom hålla religiösa möten, varvid han själv både talade och bad. Det väckte ett oerhört uppseende, att en greve på det sättet läste bibeln och bad, till och med offentligt, och man undrade om han kunde vara riktigt klok. Men han lät sig inte avskräckas, varken av hån eller av uppenbar fiendskap. utan fortsatte sin verksamhet och bemötte sina motståndare med kärlek och välvilja. Så småningom började folk komma allt oftare till dessa andaktsstunder, i början av nyfikenhet men snart av verkligt intresse. Resultatet visade sig också under hand i det att många av de värsta bråkmakarna blev redbara, nyktra och arbetssamma människor, och hela trakten fick ett rykte, som var rakt motsatt det som den tidigare hade haft

Då pappa i början av 1860-talet skulle ut för att tjäna sitt bröd, föll det sig helt naturligt att han sökte plats på Stensnäs. Han kom då att få greve Stackelberg till husbonde, och han talade ofta med beundran om honom. (Porträtt av honom och hans grevinna finns i mina föräldrars fotografialbum.) Säkerligen mottog pappa under de år han tjänade på herrgården sådana intryck, som blev avgörande för hela hans livsinriktning i andligt avseende. På Stensnäs arbetade pappa bland annat som stalldräng och tjänstgjorde även som kusk.

Från den tiden härledde sig hans stora intresse för hästar. Då jag var barn, brukade han ofta om söndagarna ta mig med till hovstallet eller till stallet vid Karlberg för att beundra de vackra djuren. Såsom kusk på Stensnäs fick han flera gånger köra grevens vagn, när denne skulle ut på kortare eller längre färder. Förbindelserna mellan nordöstra Småland och huvudstaden voro vid på den tiden rätt besvärliga. Den smalspåriga järnvägen från Västervik genom Uknadalen norrut var ännu ej byggd, utan man måste färdas med hästskjuts ända till Linköping på södra stambanan, om man ville till Stockholm. Greven hade inte så sällan ärende dit, och pappa brukade ibland berätta om en sådan resa. Man tillryggalade inte hela sträckan Stensnäs-Linköping på en dag utan brukade övernatta någonstans på vägen, troligen hos grevens svärföräldrar på Adelsnäs.

Greve Stackelbergs inflytande sträckte sig inte endast till de närmaste omgivningarna kring Stensnäs, utan han hade vidsträckta förbindelser med kristna personligheter och organisationer på många andra håll i landet. Varje år hölls stora missionsmöten på Stensnäs, då välkända talare från olika samfund medverkade. Själv var han ordförande i Nordöstra Smålands missionsförening och gjorde där en betydelsefull insats. Då han var med om denna förenings stora missionsfest i Ukna kyrka i början av september ar 1870, kände han de första förebuden till den sjukdom som fem månader senare skulle ända hans liv. Hans verksamhetstid blev kort - han var inte mer än 49 år då han kallades hädan - men han har i småländska bygder efterlämnat ett oförglömligt minne. Han vilar på Ukna kyrkogård och inskriften på hans gravsten lyder: "Kristus är mitt liv och döden min vinning".

Pappa stannade kvar i Ukna drygt ett par år efter greve Stackelbergs död, men enligt socknens utflyttningsbok flyttade han den 23 oktober 1873 till Västervik. Vad han sysslade med under det år han vistades där, känner jag inte till. Men en betydelsefull händelse inträffade i varje fall under den tiden: Han lärde då känna den kvinna, som sedermera blev hans hustru. Mamma har berättat, att de första gången möttes vid ett möte i Västerviks gamla missionshus (som tillhörde de s.k. nordöstringarna) och att hon genast från första ögonblicket kände, att denne unge man skulle bli hennes tillkommande make.

Den 2 november 1874 uttog han flyttningsbetyg till Stockholm. Om hans vidare öden efter denna dag får jag berätta senare.

Av min fars bägge bröder, Carl August och Gustaf Alfred, stannade den förstnämnde kvar i hembygden hela sitt liv. Han blev som nämnts, jordbruksarbetare på Tjustads gård under Stensnäs och gifte sig med en kvinna, som hette Anna i förnamn. Med henne hade han en dotter, Maria, som alltså var min kusin. Efter första hustruns död gifte min farbror om sig med en annan kvinna, Emma, men detta äktenskap blev barnlöst. År 1911, strax efter min fars död, gjorde jag en cykeltur genom hans barndomstrakter och gästade då i min farbrors hem. Min kusin Maria, som då var i tonåren, gifte sig sedermera med en man som hette Gustav Carlsson och bosatte sig i Grevsäter, Hannäs församling i Kalmar län, omkring en mil norr om Ukna. Makarna hade en enda son, Gustav Bertil, född den 10 febr. 1925. År 1939, då jag hade sista kontakten med släkten, bodde han kvar i föräldrahemmet. Min farbror Carl August, som var änkling för andra gången, hade då några år tidigare slutat sina dagar på Ukna ålderdomshem.

Min yngste farbror Gustaf Alfred, flyttade till Stockholm några år senare än min far och bodde första tiden i mina föräldrars hem. Liksom min far fick han anställning vid Rörstrands porslinsfabrik. Han hade goda konstnärliga anlag och blev en skicklig porslinsmålare. Men tyvärr fick han inte fortsätta på den banan utan sattes i annat arbete på fabriken, där han anlag inte kunde komma till sin rätt. Han gifte sig den 27 december 1890 med Anna Carin Carlsson. född den den 16 juli 1861 i Korsberga församling, Jönköpings län. I äktenskapet föddes ett par barn, som dock avledo i späd ålder. De sista åren av sitt liv bodde makarna på Matteusgården vid Norrbackagatan. Hustrun dog den 20 januari 1937 och hennes man den 15 augusti 1939.

Min släkt på mödernet

När det gäller anorna för min mor, Josefina Vilhelmina Nilsson, har jag visserligen lyckats få fram något fullständigare uppgifter än, dem jag har för min far, men ännu fattas det åtskilligt.

Så mycket vet jag dock med bestämdhet, att hennes far - min morfar alltså - hette Lars Petter Nilsson och var varvstimmerman vid skeppsvarvet i Västervik. Han var föda i denna stad den 13 juli 1803. De tidigare släktleden för honom har jag inte ännu inte lyckats klarlägga. Han var gift två gånger. Första gången den 27 oktober 1829 med Magdalena Holm, född i Törnsfalls församling i närheten av Västervik den 25 april 1807. Detta äktenskap, som - blev barnlöst, upplöstes genom hustruns död den 9 december 1833. Fyra år senare, den 22 november 1837 gifte han sig för andra gången, nu med den första hustruns syster Johanna Holm, som blev min mormor. Hon var föda den 20 oktober 1809, troligen också i Törnsfall.

I detta äktenskap föddes fyra döttrar:

Emma Sofia, den 10 september 1838

Johanna Mathilda (Thilda), den 15 mars 1841

Maria Augusta, den 11 mars 1844 och slutligen min mor

Josefina Vilhelmina, den 29 september 1848.

Min morfar dog i Västervik den 13 mars 1862, men min mormor levde ända till den 1 september 1884.

Systrarna Magdalena och Johanna Holm hade ytterligare fyra syskon:

Lars Petter Andersson-Holm, född den 6 juni 1799

Britta Stina, född den 28 mars 1802

Cajsa Greta, född den 15 december 1804 och

Anna Lisa, tvilling med Magdalena och alltså född den 25 april 1807.

Samtliga är födda i Ekenäs, Törnsfalls församling i Kalmar län.

Deras föräldrar voro livgrenadjären, underofficerskorpralen Anders Holm, född den 6 juni 1774 i Dalhems församling Kalmar län, och Inga Jönsdotter, född den 11 november 1768 i Grämestorp, Skåne.

Anders Holm antogs till grenadjär vid Andra grenadjärregementet, Tjusts kompani år 1797 och kvarstod i rullorna till i slutet av 1809, då han förmodligen avled. Hans nummer angives nämligen vara vakant i februari 1810, då en annan man antogs på samma rotenummer.

Makarna Holm, som gifte sig den 2 juni 1798, hade år 1796 flyttat in till Törnsfall från Lofta församling i i Kalmar län. Denne livgrenadjär Anders Holm var son till Lars Holm från Slättfloden i Dalhem, vilken var född 1718 och hustrun Brita, som var född 1715 eller 1716.

Längre tillbaka har jag inte kunnat följa min mors släkt.

Åt sidorna kan jag däremot följa dess förgreningar rätt långt och jag vill här meddela ett och annat av vad jag vet därom.

Såsom jag nyss nämnt, hade min mormor Johanna Holm fem syskon, en broder och fyra systrar. Brodern Lars Petter Andersson-Holm blev gift och hade åtminstone en dotter, Augusta Charlotta. Huruvida han hade flera barn, vet jag inte. Denna Charlotta gifte sig med en sjökapten, Karl August Hammarberg, som på sin tid förde postbåten mellan Öland och fastlandet. I slutet av 1890-talet i lägenheten Lillskog strax utanför Västervik, där min far och jag besökte dem. Moster Hammarberg, som vi kallade henne, var en rejäl och duktig husmor, som säkert höll trådarna i sin hand, men hennes man var då på grund av psykisk sjukdom oförmögen att uträtta något arbete.

Makarna hade tre barn, Augusta, Karl och Anna. Den äldsta dottern, Augusta, hade gott läshuvud och tog studentexamen i Västervik, något som på den tiden var rätt uppseendeväckande att en flicka gjorde. Hon gick sedan igenom seminarium och blev lärarinna. Brodern Karl var synnerligen begåvad, studerade medicin och blev en framstående läkare. Tyvärr avbröts hans bana mycket hastigt. Under tjänstgöring i Uppsala blev han, sjuk i blindtarmsinflammation. Man hade då ännu inte vågat sig på att operera en sådan åkomma. Sjukdomen ledde därför till döden. Karl Hammarberg ligger begraven på Uppsala kyrkogård.

Den yngsta dottern, Anna, blev gift. Vid mitt besök i Västervik 1955 berättade min enda kvarlevande kusin omständigheterna kring detta giftermål. Berättelsen saknar inte poänger, varför jag återger den här.

Vid tiden ifråga kom till Västervik en ung prästman, Frans Oscar Odahl, som hjälppräst åt kyrkoherden. Han bodde inackorderad någonstädes, där han också skulle ha maten. Men värdinnan var snål, och prästen fick sällan äta sig mätt. Moster Hammarberg, som var en riktig matmamma, fick reda på det och inbjöd honom till sitt hem. Han gick dit gång på gång och blev väl undfägnad. Samtidigt kom han också att kasta sina blickar på de båda flickorna, och han fäste sig särskilt vid den äldsta. När han talade med mamman om saken, fick han till svar: Nej, henne kan du inte få. Henne har vi kostat på så dyrbar utbildning, att hon skall återgälda det genom att hjälpa oss på ålderns dar. Men Anna kan du få ta! Så blev det också. Pastor Odahl gifte sig 1890 med Anna Hammarberg, sedan han samma år blivit komminister i Landeryd.

Moster Charlottes själviska beräkningar ifråga om dottern Augusta kom emellertid på skam, ty hon dog före föräldrarna. Anna och hennes man flyttade sedan från Landeryd till Adelöv 1904 och därifrån till Kuddby på Vikbolandet, där Odahl år 1911 blev kyrkoherde. Sedan Charlotta Hammarberg blivit änka, flyttade också hon dit och bodde i dotterns och mågens hem till sin död. Makarna Odahl fick fem barn, av vilka tre dog i späd ålder.

Den näst äldsta av min mormors syskon, Britta Stina, blev också gift, men namnet på hennes man känner jag inte till. Däremot vet jag, att makarna hade åtminstone två döttrar. Den ena hette Thilda och gifte sig med en man som hette Lindholm. Om deras vidare öden har jag mig ingenting bekant. Den andra dottern Karolina, gifte sig med en man vid namn Hellström. De hade en son som hette Josef. Sedan hennes make dött, flyttade Karolina Hellström med sin son till Uppsala, där hon drev en matservering för studenter. Mina föräldrar och jag besökte henne där en gång, då jag var mycket liten.

Det var Karolina Hellströms önskan att sonen skulle studera, men han hade inte lust därtill utan sattes i stället i skräddarlära. Efter några år emigrerade han till Amerika. Tidigare hade han här i Sverige stiftat bekantskap med en flicka, Sofie Karlsson, som en tid före mina min födelse var fosterdotter hos mina föräldrar. Sedan han kommit till rätta i USA, reste Sofie efter honom dit och de gifte sig där. De hade en son, Robert, som blev musiker och kompositör. Karolina Hellström emigrerade även hon på gamla dagar och bodde hos sin son och hans familj till sin död.

Hur det gick för min mormors bägge andra systrar har jag inte forskat närmare efter.

De av mina släktingar på mammas sida, som jag hade den bästa kontakten med, var mina mostrar och deras barn. Jag brevväxlade med dem tämligen regelbundet under min skoltid, därtill livligt uppmanad av mamma, och flera somrar under 1890-talet vistades jag i Västervik och träffade dem.

Min äldsta moster, Emma, blev gift med en sjöman, styrman Back, som gjorde långväga färder till avlägsna länder. Under en sådan resa insjuknade han i gula febern och dog på ett sjukhus i Rio de Janeiro. Hemma i Västervik satt då hans änka med en liten son, Carl Emil, som vid faderns frånfälle inte var mer än ett par år gammal. Moster försörjde sig nödtorftigt som försäljerska i ett mjölmagasin. Pappa, som då hade anställning vid Rörstrand, föreslog henne, att hon skulle försöka bättra på sina inkomster genom att jämsides med försäljningen av mjöl också sälja syltkrukor och en del andra varor av porslin. Genom sin ställning vid fabriken kunde han hjälpa henne att få köpa varorna billigt och hon kunde sedan sälja med någon liten förtjänst.

Det gick på så sätt en tid, tills porslinförsäljningen tagit en sådan omfattning, att moster kunde sluta i mjölboden och uteslutande ägna sig åt porslinsaffären. Sonen Carl kom vårterminen 1880 in i läroverket och det var meningen att han skulle ta studenten. Så blev det dock inte. När han gick i gymnasiet fick han nämligen ett erbjudande från en farbror i Amerika att komma över dit och hjälpa honom i hans affär. Han avbröt alltså studierna efter III:e ringen och reste över till USA år 1887. Under hand hade hans mors rörelse växt så, att hon efter ett par år måste skriva efter sin son och be honom komma hem och hjälpa henne. Det gjorde han också och övertog nu affären, som under firmanamnet Carl E. Back blev en av de största glas, porslins- och bosättningsaffärerna i Västervik. Moster Emma dog den 23/10 1908.

Carl Back var född den 10 september 1869. Han gifte sig 1899 med Emmy Jansson, född den 27 september 1874 och dotter till en sjökapten. Hon hade några år före giftermålet varit biträde i Backs affär. Carl Back avled 1948 och hans hustru några år senare. Makarna efterlämnade en son, Arvid, född den 15 oktober 1900 och överlantmätare i Halland. Med sin hustru Hegel (Cecilia) hade han flera barn.

Den av mina mostrar, som mamma var mest fästad vid, var den näst äldsta, Thilda och hon kände det därför som ett hårt slag, när denna syster gick bort den 2 oktober 1900. Moster Thilda hade i mitten av 1870-talet gift sig med en änkeman, skepparen Lars Petter Jansson. Denne hade i sitt första äktenskap åtminstone två barn, Lydia, som sedermera bodde i Jönköping och Emilie. Den sistnämnde blev också gift med en änkeman, disponenten för Bröderna Flinks stenhuggeri Fredrik Flink. Denne hade i sitt första äktenskap två söner, av vilka den äldre omkom genom en olyckshändelse under skoltiden. Den yngre, Albert, är arkitekt i firman och bosatt i Stockholm. I det andra äktenskapet föddes likaså två barn, dottern Stina, nu änka efter friherre Svante Fleetwood, och sonen Yngve, nuvarande disponent på stenhuggeriet i Västervik. Moster Thilda hade med Lars Petter Jansson en enda dotter, Thyra, född den 27 april 1878. Hon vår under några år gift med styrman Erik Svensson, men äktenskapet upplöstes genom skilsmässa. Mannen är död sedan flera år men min kusin Thyra lever ännu år 1958 i Västervik där jag besökte henne senast år 1955. Vi har sedan regelbundet skickat julhälsningar till varandra, senast 1964-1965.

Till denna uppgift om min kusin Thyra kan jag foga ytterligare något från ett besök som Bertil och jag gjorde i Västervik hösten 1966. Hon låg då på S:t Gertruds sjukhem i Västervik och var trots sin höga ålder vid klart medvetande och mycket redig. Hörsel och särskilt synen var dock starkt nedsatt. Hon gladdes mycket över vårt besök.

Mammas yngsta syster Maria levde hela sitt liv som ogift. Hon dog i sin födelsestad den 13 juni 1924, något över 80 år gammal. Under mina första levnadsår hade hon tidvis hjälpt till, att vårda mig, och därför visade hon alltid ett speciellt intresse för mig och kallade mig "sin pojke". Jag var kanske inte alltid så trakterad av det, men jag måste, då jag som pojke kom ned till Västervik, anslå rätt god tid för att besöka henne. Hon hälsade på hos oss i Stockholm några gånger. Sista tillfället då hon var här, var i Gerdas och mitt gemensamma hem strax efter Bertils födelse. Hon hade då med sig en liten antik silverbägare som gåva åt honom.

Vad moster Maria egentligen försörjde sig på, kan jag inte med säkerhet säga, men jag förmodar att hon i yngre dagar hjälpte till i någon familj. Hon var nog rätt klen till hälsan och på de senare åren sysslade hon mest med strumpstickning. En dag varje vecka brukade hon få komma hem till Backs och spisa och för övrigt fick, hon väl litet hjälp från sina övriga släktingar ibland.

Innan jag lämnar kapitlet om mammas släkt, vill jag säga något om hennes barndomshem och hennes tid i Västervik innan hon flyttade till Stockholm.

Min morfar var, som jag tidigare nämnt, timmerman vid skeppsvarvet i Västervik. Han var av allt att döma en skicklig yrkesman. Åt sina döttrar förfärdigade han en del småsaker: skrin, leksaksbyråer m.m. som alla voro väl och omsorgsfullt utförda. Mamma, som var yngst, månade han särskilt om. Bland annat gjorde han åt henne en liten bandvävstol, som jag själv som barn vävde en del band på. Mammas barndomshem var enkelt och torftigt, men enligt vad mamma berättade, präglat av gudsfruktan, ordning och goda seder. Förutom föräldrarna och barnen bodde där under mammas tidigaste år också hennes mormor Inga Jönsdotter Holm. Då hon var född redan 1763, måste hon vid sin död ha varit åtskilligt över 80 är, eftersom mamma kunde minnas henne.

Var familjen först hade sin bostad, kan jag inte med säkerhet säga, men möjligen var det i det s.k. Norra Kvarteret, den del av staden där på den tiden de mindre bemedlade brukade bo. I varje fall framgår det av husförhörslängden att familjen år 1849 flyttade därifrån till fastigheten Stora Varvet i Östra kvarteret, troligen till någon slags tjänstebostad för varvets anställda. Morfar blev mot slutet av sitt liv mycket sjuklig och orkade inte arbeta. Troligen var detta anledningen till att familjen 1857 måste lämna denna bostad och flytta tillbaka till Norra kvarteret, till ett annat hus än där de tidigare bott. Efter fem år dog morfar här 1862 och mamma, som da var 14 år, talade om, att hennes mor väckte de hemmavarande barnen på natten för att de skulle få ta farväl av sin far. Änkan flyttade efter makens död till Västra kvarteret nr 79, där hon bodde till sin död 1884.

I motsats till vad som var fallet med pappa, talade mamma rätt ofta om sina upplevelser i barndomen. Hemmet var, som jag förut sagt, präglat av gammaldags fromhet, och mamma mottog därifrån sådana intryck, att hon aldrig förlorade sin barnatro. När hon blev äldre kände hon ibland en viss oro för att det inte skulle vara rätt ställt med henne i andligt avseende, eftersom hon inte kunde peka på någon viss dag, då hon blev omvänd. Men då man aldrig varit bortvänd från Gud utan alltid levat i ett obrutet barnaförhållande till Honom, finns det knappast anledning att tala om en "omvändelse".

Under sin uppväxttid var mamma rätt sjuklig och klen, och vid något tillfälle var hennes liv allvarligt hotat, då hon angreps av rödsot. Hon kom sig dock igen, och om hon än aldrig var riktigt stark, besatt hon en seghet och tåga, som gjorde att levde till mycket hög ålder.

Sedan hon gått ut skolan och konfirmerats, fick hon hjälpa till med hemmets försörjning så gott hon det kunde. Från tidigt på morgonen till sena kvällen höll hon Då med linnesöm för hand hemma hos en familj i staden. Den kontanta lönen för detta arbete var sa obetydlig som 25 öre om dagen, men trots detta var mamma sa rädd för att inte göra rätt för sig, att hon knappast vågade ta sig en minuts rast.

När hon blev något äldre, fick hon plats att sköta hemmet åt en ogift lektor vid läroverket i Västervik, Carl Erhard Berlin. Lönen var här 40 kronor per ar Lektor Berlin, som under flera år mot slutet av sitt liv var tjänstledig, satte stort värde på mamma och hoppades att hon skulle stanna hos honom under hans återstående tid. När hon likväl den 25 nov. 1875 förlovade sig med pappa och den 27 juni året därpå gifte sig med honom, höll lektornbröllopet för dem i sitt vackra hem vid Storgatan i Västervik.

De nygifta reste sedan till Stockholm. Pappa hade då redan anställning sedan ett par år via Rörstrands porslinsfabrik.

Mina föräldrars första tid i Stockholm

Såsom förut är nämnt, flyttade min far i början av november 1874 från Västervik till Stockholm. Här fick han anställning som lärling vid Rörstrands porslinsfabrik. Hur det kom sig, att han hamnade just på den platsen känner jag inte till. Mig veterligt hade han inte några kontakter från hembygden där, som kunde han påverkat honom att söka sig dit.

Alltnog han började där och fick sin första arbetsuppgift som biträde i fabrikens laboratorium, en sysselsättning som var ansträngande och rätt ohälsosam. Hans bostadsförhållanden under denna första tid var också rätt miserabla. Han fick bo inhyses i köket hos en annan porslinsarbetare, Erik Lindström, sedermera verkmästare vid fabriken. Dennes bostad låg i det s.k. gamla skolhus, en av fabrikens bostadsfastigheter. Köket där var mycket kallt och det hände ibland, att det var is i vattenhinken på vintermorgnarna. Om det var de dåliga bostadsförhållandena eller något annat, som var orsaken, vet jag inte, men efter någon tid insjuknade pappa svårt i reumatisk feber. Under sjukdomstiden var han urståndsatt att skriva till sin fästmö i Västervik, och hon å sin sida trodde, att han övergivit henne och att det var slut mellan dem. Men långt om länge kom det ett brev, som gav förklaringen. Pappa blev frisk igen, efter en behandling, som man på den tiden brukade tillgripa vid vissa sjukdomar.

Den kallades koppning, och utfördes med ett instrument, som slog hål på ådrorna på sjuka ställen, så att en större eller mindre mängd blod avtappades. Pappa bar sedan hela livet en krans av centimeterlånga ärr runt om handlederna efter denna behandling.

Sedan pappa i juni 1876 ingått äktenskap, tog han sin hustru med sig till Rörstrand. De nygifta erhöll nu av fabriken en bostad i en av dess fastigheter. Detta deras första hem var mycket primitivt: det bestod av ett enda rum utan kokspis. Matlagningen måste ske över glöden i kakelugnen och mamma talade ofta om hur besvärligt det var att sitta på huk framför eldstaden och passa grytor och kastruller. Hur länge de hade det så ställt, vet jag inte, men efter en tid fingo de en bättre bostad om ett rum och kök i en annan av fabrikens fastigheter, ett av de s.k. skogshusen. Dessa hus, fyra till antalet, lågo i ett område, som benämndes "Radskogen", beläget ungefär där nu kvarteren Volontärer och Kadetten ligger. Det var låga envånings trähus med ett flertal ingångar och med trädgärdstäppor omkring. Där bodde mina föräldrar under flera år, ända till hösten 1887, då de fingo en annan bostad i det s.k. Marketenterihuset, ett tvåvånings stenhus med frontespis, vilket låg nästan mitt för ingången till fabriken.


Marketenterihuset

Under flera år såg det ut som om mina föräldrars äktenskap skulle bli barnlöst. Mamma, som från barndomen aldrig varit riktigt stark, led ofta av klenhet och sjuklighet. Och även pappa var en tid ganska illa däran. Arbetet på laboratoriet var mycket påfrestande och han ådrog sig under de åren bland annat ett besvärligt magsår. Sedan han tillfrisknat fick han byta arbete och blev tryckare på porslinstryckeriet. Där avancerade han längre fram till förman.

Eftersom mina föräldrar räknade med att de aldrig skulle få några egna barn, tog de vid olika tillfällen vård om andras. Min kusin Carl Back, som ju var faderlös, fick tillbringa flera sommarferier i deras hem. Och som jag tidigare nämnt, var även en flicka, Sofie Carlssson, boende hos dem och efter vad jag tycker mig minnas också någon annan, vars namn jag inte kommer ihåg. (senare har jag fått höra att hon troligen hette Lotten. Troligen reste hon sedan till Amerika.)

Det väckte därför stort uppseende, när de i november 1886 i tidningen Hemlandsvännen kunde meddela, att Gud den 16 i denna månad skänkt dem en son. De hade då varit gifta i elva år.

Gerdas släkt

Innan jag fortsätter att berätta om våra hemförhållanden vill jag lämna några uppgifter om Gerdas släkt.

När jag ger mig in på detta kapitel måste jag dock med beklagande konstatera, att det ännu finns många luckor i hennes släktregister, som dock i vissa grenar kan följas ända till mitten av 1600-talet. Att få dessa luckor fyllda om det ens är möjligt - skulle kräva omfattande arkivstudier. Om jag vid min ålder kan få tid och kraft att utföra detta arbete är mer än ovisst. För att likväl något skall bli antecknat om Gerdas härstamning, vill jag dock försöka berätta så mycket därom, som i skrivande stund (1963) är mig bekant.

På fädernet kan hennes släkt följas tillbaka till Värmland. (Kanske kan den musikaliska ådra som kommit i dagen hos åtskilliga av den släktens medlemmar ha sin upprinnelse där. Värmlänningar är ju kända för att älska sång och musik och för att vara goda utövare av denna konst.)

För närmare 200 år sedan, närmare bestämt 1765, föddes där en gosse med namnet Anders Ekström. Hans födelsesocken var med största sannolikhet Karlskoga. Vid något av de mindre järnbruk, som fanns i denna bergslagsbygd, lärde han sig som yngling smedsyrket. I tjuguårsåldern gifte han sig med en kvinna från hembygden, men namnet på henne har inte, kunnat utrönas. Med henne hann han dock fått tre söner, Abraham, född omkring 1786 (dog ogift), Isak, född omkring 1787, gift och fader till en dotter Anna Ekström, som blev gift med gruvfogden Per Perling vid Ytterby, samt Jakob, född omkring 1788. Närmare uppgifter om honom saknas. Efter Jakob skulle Ekström ha haft ytterligare ett barn, men om detta hör till hans första eller andra äktenskap är ovisst.

Sedan första hustrun dött, lämnade Ekström Värmland och flyttade till grannprovinsen. Detta torde ha skett omkring 1789 eller 1790. Han slog sig ned i Kvistbro socken, i vars västra del, den s.k. Lekebergs bergslag, det fanns gott om järnbruk och hyttor. Där lyckades han tydligen väl. Enligt en anteckning fanns där den 21/5 1811 en "Hammarsmedsmästare Anders Ekström". Det kan tänkas att denna uppgift skulle avse hans dödsdag. Detta får undersökas i Vadsten landsarkiv.

Så mycket är dock säkert att han gifte om sig i Kvistbro. Hans andra hustru hette Anna Nilsdotter och var från Kråkemo. Hennes födelsedag var 30/11 1766. Med henne hade han ytterligare tre à fyra barn, tillsammans alltså sju (eller åtta?) Äldst i den yngre kullen var Anna Cajsa (Karolina), född den 17/3 1791 i Kvistbro. Hon var Gerdas farmor. Det är hennes släktkedja som kan följas ända upp till 1600-talet. Mera därom senare.

(Den yngsta i syskonskaran i det senare äktenskapet hette Kristina, född 15/6 1798. Hon blev gift med skomakaren Ulrik Funke. Hon var farmor till Lovisa och Ferdinand Funke.)

Även Gerdas farfar, som hette Olof Olsson Molin, var från Värmland. Han var lantbrukare och född i Karlskoga den 30/12 1791. Att Karlskogabor flyttade till Närke var inte sa underligt. Avståndet mellan Karlskoga och Kvistbro är inte fullt tre mil fågelvägen. Det är troligt att han hört talas om Ekströms flyttning från Karlskoga till Kvistbro och att han först sökte upp honom, här han kom till Närke. Huruvida han stannade där någon längre tid är inte känt. Men i varje fall så länge att han blev bekant med Ekström.

Mitt barndomshem och mina tidigare barndomsminnen

De första elva månaderna av mitt liv bodde jag tillsammans med mina föräldrar i det förut omnämnda "skogshuset". Något minne från den tiden har jag naturligtvis inte. För mig blir alltså barndomshemmet lika med "marketenterihuset", där familjen bodde från 1887 till 1911. Detta hus, som var byggt av sten och hade två uppgångar, var fritt beläget i hörnet av nuvarande Rörstrands- och Birkagatorna. Mitt emot detsamma låg Rörstrands gamla slott, som då sammanhängde med fabriksbyggnaderna och som nu utgör en del av Filadelfiakyrkan. Till slottet hörde på den tiden en mycket vacker trädgård omgiven av ett rödmålat plank. Trädgården sträckte sig ända fram till nuvarande S:t Eriksgatan.

Marketenterihuset, som fått sitt namn av att i bottenvåningen till den ena uppgången fanns ett marketenteri för fabrikens arbetare, ansågs vara ett av de bästa arbetarbostäderna, dels på grund av sitt läge och dels därför att en vattenledningspost var placerad alldeles utanför detsamma. Från de flesta andra husen fick man gå ganska långa vägar för att hämta vatten.

Parallellt med bostadshuset låg bakom detsamma ett nästan lika långt uthus av trä. Härigenom bildades två gårdar, "framgården" mellan de båda gårdarna och "bakgården", belägen bakom uthuset. Detta hus innehöll vedbodar och avträden. De senare utgjordes dels av två gemensamhetsavdelningar med flera "sittplatser", den ena för män och den andra för kvinnor, dels några enskilda utrymmen, vardera med två platser. Dessa mindre "bekvämlighetsinrättningar" var reserverade för verkmästare och förmän och deras familjer.

Man kan ju knappast påstå att den hygieniska standarden var synnerligen hög, särskilt om man betänker att lägenheterna saknade avlopp. Allt slaskvatten måste bäras ut i hinkar och tömmas i en stor "slasklår" på bakgården. En av fabrikens arbetare hade det föga avundsvärda uppdraget att med jämna mellanrum tömma denna slasklår och köra bort innehållet till en annan plats.

Under den mörka årstiden var det ganska besvärligt med belysningen. Staden hade visserligen dragit ut en gasledning fram till fabriken och satt upp ett par gaslyktor utanför huset där vi bodde, men inne i arbetarbostäderna saknades överallt articifiellt ljus. I lägenheterna hade man förstås fotogenlampor, och en och annan sådan hade man placerat i de mörkaste hörnen av förstugor och trappuppgångar. Men om man måste gå ut på gården på kvällen fick man ta lykta med sig.

Bortsett från dessa olägenheter var det gamla marketenterihuset mycket trivsamt att bo i. Det hade en vacker exteriör och omslöts på båda flyglarna av välskötta trädgårdstäppor. Det hade två fulla våningar utefter hela sin längd och dessutom en vindsvåning, som på mitten var utformad som en frontespis med ett par lägenheter. På vindsvåningens gavlar fanns också ett par bostadsrum.

På ett par undantag när bestod lägenheterna av endast ett rum och kök. Planlösningen var den enklast tänkbara: Två lika stora rektanglar med ett fönster på ena kortsidan och en eldstad (kakelugn eller spis) på den andra. Den lägenhet som mina föräldrar först fick disponera var just av denna typ. Den låg på nedre botten i den högra av husets båda uppgångar. Från den stora förstugan kom man direkt in i köket. Någon tambur fanns inte, varför ytterkläderna fick hängas på en svängbar krok alldeles innanför dörren. (Det är just den kroken som nu sitter i stora rummet på Gribbylund.)

Från köket ledde en dörr till det innanför liggande rummet. Den inre delen av köket, där järnspisen var placerad, var avskild från köket i övrigt genom en på senare tid uppsatt trävägg. Den hade en dörröppning och ovanför denna ett fönster, som släppte in ett svagt sekundärt ljus i detta annars mörka utrymme. Ett par garderober fanns också här. All matlagning måste utföras vid eldsljus i detta trånga kyffe och tyckte nog många gånger att det var besvärligt.


Plan över en del av Marketenterihuset (ungefärlig)

I den ovan beskrivna lägenheten bodde familjen från hösten av 1887 till omkring sekelskiftet 1899 - 1900, Sedan fick vi flytta till en större lägenhet, som låg en trappa upp i husets andra uppgång. Där bodde vi sedan kvar till hösten 1911, ett par månader efter pappas död.

Den sistnämnda lägenheten var i stort sett lika den första, blott med den skillnaden att den innehöll ett rum mera. Detta hade man åstadkommit genom att ta ett stycke av den utanför köket liggande vinden och göra om detta till ett rum och en liten tambur. Härigenom kom köket, som även i denna lägenhet var avdelat med en inre mellanvägg, att ligga mellan de båda rummen. Lägenheten var mycket trivsam och gjorde intryck av att vara större än den verkligen var. En nackdel var dock, att det nytillkomna rummet saknade eldstad och vintertid fick värmas upp med fotogenlampa.

På grund av att vår lägenhet låg omedelbart under torkvinden, vars yttertak endast bestod av tegelpannor, lagda direkt på läkt utan underlag kunde det ibland hända, då någon tegelpanna gått sönder, att det regnade in i värt sovrum. Man fick då skynda sig att sätta ut ett kärl att samla upp vattnet i till dess att man hunnit fä taket lagat.

Även om fabrikens bostäder, som framgår av det föregående, var behäftade med mänga brister och saknade den komfort, som nu anses vara absolut nödvändig, så hade de dock en mycket stor fördel: De betingade ingen hyra. I de flesta fall erhöll också de som bebodde dem ett mindre parti ved till uppvärmning från fabrikens lager. Man kunde också därifrån köpa ved till självkostnadspris.

Hemmiljön. Mina tidigaste minnen.

I det föregående har jag så realistiskt som möjligt försökt beskriva den yttre ramen kring mitt barndomshem, så som jag minns det. Men liksom, när det gäller en tavla, inte ramen är det väsentliga, utan konstverket, som ramen omsluter, så är det också när det är fråga om ett hem. Det består inte främst av de väggar, som omger det eller de möbler, som finns där, även om också dessa ting är av stor betydelse. Nej, det som ger hemmet dess värde är de människor som bor där och den anda som där härskar. Och när jag tänker på detta, kan jag genast från början fastslå att jag ägde ett utomordentligt gott och lyckligt barndomshem.

Från mina allra första barndomsår minns jag naturligtvis inte så mycket, men att döma av vad mina föräldrar påstod, måtte jag ha varit något som man nu brukar beteckna såsom ett "A-barn". Ett fotografi av mig själv i ettårsåldern ger också belägg för detta påstående. Och om jag undantar ungdomsåren har jag under större delen av mitt liv ägt en kroppshydda, som väl svarar mot de löften som mitt tillstånd i ettårsåldern gav. Mamma brukade berätta, att då jag under de första levnadstimmarna inte fick stilla min hunger på naturligt sätt, serverade mig barnmorskan fru Österberg en kopp havrevälling, som jag med god aptit förtärde. Det var väl inte helt i överensstämmelse med gällande regler för spädbarnsvård, men jag tog tydligen inte någon skada av det utan har tvärt om - Gud vare tack hela mitt liv hittills fått åtnjuta en ovanligt god hälsa.

Mitt allra första medvetna barndomsminne hänför sig till en annan mycket betydelsefull händelse inom familjen, min syster Rakels födelse. Den inträffade den 14 maj 1890 och jag var då tre och ett halvt år gammal. Själva födelsen ägde rum i hemmet och det ansågs naturligtvis inte lämpligt, att jag var närvarande då. Jag fick därför tillbringa natten hos grannar i samma hus. Det var våra mycket goda vänner, tant Vendela och farbror Aron Johansson, som härbärgerade mig. De var fosterföräldrar till Anna Lagerbäck, som sedermera blev Ferdinand Funkes andra hustru. Hos Aron Johanssons bodde som inneboende Ferdinand Funkes dåvarande fästmö Hulda Jonsson. Det var ont om sängplatser hos Johanssons och jag kommer tydligt ihåg, att jag den natten fick dela bädd med Hulda Jonsson. På morgonen fick jag så följa med tant Vendela in till mamma och titta på min nyfödda syster. Jag ser ännu för mig, hur hon såg ut, liten, spädlemmad och svarthårig.

Därnäst kommer jag tydligt ihåg en episod i samband med min systers dop. vilket också skedde i hemmet. Officiant var en präst, som mamma och pappa kände sedan tidigare år. Han bodde på Norra Smedjegatan. När han kom hem till oss för att döpa min syster till Rakel Josefina hade han glömt en mycket viktig sak, sin prästkappa. Utan den kunde inte akten förförras. Gästerna fick alltså vänta, medan prästkappan hämtades. Detta uppdrogs åt en ung man i sällskapet, Efraim Lagerqvist, och för att det skulle ske med minsta tidsspillan, skulle han få ta droska hem. Jag fick löfte att följa med. När vi kom till prästens bostad och ringde på dörrklockan, öppnade en tjänsteande, men på samma gång kom också en stor hund rusande emot oss. Jag blev mycket förskräckt, och det är väl det som gjort att jag minns episoden så väl. Av själva dopakten har jag däremot inte något klart minne.

Vårt familjeliv

Mina föräldrar var nog till sin läggning rätt olika, men deras äktenskap var trots detta mycket lyckligt och harmoniskt. Pappa var sträng och bestämd i sina åsikter och hade en fast vilja samt en ganska utpräglad envishet, som ibland kunde ta sig rätt irriterande uttryck. Hade han fått en direkt felaktig uppfattning om en sak, lät han inte rubba sig därifrån ens av de mest påtagliga bevis om motsatsen. Mamma däremot var mer resonabel. Även om hon i vissa fall hyste en annan mening än pappa - vilket inte förekom så ofta - försökte hon inte driva sin vilja igenom, utan böjde sig lojalt för hans önskan.

I fråga om uppfostringsprinciper var far och mor alltid fullt överens, och det skulle aldrig hända att den ena parten desavuerade den andra. Barn skulle lära sig att lyda och med fast hand uppfostras i "Herrans tukt och förmaning". Därför saknades inte heller riset - det stack för övrigt instucket bakom kakelugnen i vårt första barndomshem - men det användes inte annat än när det fanns verklig anledning till sådan bestraffning. Och även om det sved i skinnet, när mor svingade det, förstod vi att det låg kärlek under, när hon efteråt talade allvarligt med oss och meddelade oss sin fulla förlåtelse. Någon gång sedan jag blivit så stor, att jag ansågs ha vuxit ifrån riset, hände det också, att jag av pappa fick en avbasning med rotting, men om det var en riktig uppfostringsmetod för en halvvuxen pojke är jag numera inte förvissad om. Kroppsagan var dock då för tiden en allmänt vedertagen princip i uppfostran, inte bara i hemmen utan också i skolorna, och därför var det inte så underligt att också mina föräldrar godtog den. Hos oss tillämpades den dock mycket sparsamt, och i vårt hem rådde för det mesta en glad och otvungen stämning och ett mycket gott förhållande mellan föräldrar och barn.

När vi var mindre fick vi ibland följa med pappa och mamma ut i de närmaste omgivningarna - till Karlberg, Solnaskogen eller Haga - på sommarkvällar och söndagar. Vi hade då matsäck med oss och låg i gröngräset och hade det skönt, gick och plockade blommor, sprang och lekte och roade oss på enklaste sätt. I min barndom var för övrigt det ett allmänt söndagsnöje för folk som inte hade råd eller möjlighet att bo på landet om sommaren. De s.k. sommarnöjena var inte så vanliga på den tiden. Många av dem som utbjöds till uthyrning låg i stadens omedelbara närhet, på Essingeöarna, vid Huvudsta och andra platser utefter stränderna av Mälaren och Ulvsundasjön samt åt saltsjösidan. Men det var i allmänhet bara s.k. bättre folk. som ansåg sig ha råd med en sådan lyx som att bo på sommarnöje.

Den dagliga arbetstiden på fabriken var lång, minst tio timmar och ibland mera. I vissa arbeten tillämpades skiftarbete, bl.a. vid bränning av ugnarna, som måste pågå kontinuerligt under flera dygn i sträck. Någon semester förekom i allmänhet inte på den tiden, även om i vissa fall permission kunde erhållas, men då alltid mot avstående av lön. Däremot förekom vid Rörstrand en annan form av ledighet, som nog var rätt uppskattad. En lördag i månaden var avlöningsdag, och då fick alla som inte var bundna av skiftarbete, vara fria på eftermiddagen och även på den påföljande måndagen, den s.k. avlöningsmåndagen. Denna ledighet utnyttjades givetvis på olika sätt, allt efter vars och ens läggning. Somliga arbetade i sina trädgårdstäppor, andra hade något annat nyttigt för sig. Men många begagnade nog sorgligt att säga fritiden till att festa om ordentligt. För vår del brukade det ofta vara så, att pappa tog hela familjen med sig ut i staden. Det var ju åtskilligt som skulle köpas och så fanns det så mycket att titta på i skyltfönstret. Som pricken över i brukade dagen avslutas med ett besök på "Kungens café". Detta låg på Klarabergsgatan mellan Drottninggatan och Beridarbansgatan i en fastighet som sades tillhöra kung Oscar II. Därav namnet. Kaféet var bekant för sitt goda kaffe och för sina läckra bakelser. Det var dock inte alltid vi lyckades tigga oss till ett par av de senare. De ansågs för dyra, ty de kostade 10 öre stycket, och det var mycket pengar på den tiden.

Lekar och lekkamrater

Familjerna som bodde i Marketenterihuset, var i många fall rätt barnrika och vi hade därför gott om lekkamrater, även om inte alla var av den bästa sorten. Vi rörstrandsbarn hade gott om härliga lekplatser runt om i backarna och vi beklagade livligt de barn som bodde i de regelbundna och stela kvarteren i Vasastaden. Vi hade väldigt roligt när vi lekte "rymmare och fasttagare" eller "indianer och vita" i skogspartierna omkring Rörstrand eller Karlberg, eller när vi hade vara bollspel och ringlekar på "framgården" eller "bakgården" vid Marketenterihuset. Visserligen hände det ibland att de större pojkarna for ganska hårdhänt fram med de mindre och åtskilliga rent sadistiska tendenser förekom också. Att slå småbarnen med en rotting på fingrarna eller på örsnibben, att försöka lyfta dem i håret eller att vrida om armarna på dem var metoder som begagnades för att få de mindre att ögonblickligen lyda de störres order. Vi som var små hade därför en väldig respekt för de stora pojkarna och tog gärna en omväg, om vi riskerade att stöta ihop med dem. Att gå in och beklaga sig för mamma var inte lönt. Då hette det bara: Du får stanna inne. En gång minns jaa dock att mamma reagerade mycket starkt. En av de större pojkarna hade tagit mig i benen och stoppat mig med huvudet före i en vattentunna, som stod på gården. Som väl var drog han strax upp mig, annars hade de här minnesanteckningarna varit oskrivna.

Våra trädgårdstäppor

Såsom jag förut antytt fanns det kring de flesta arbetarbostäderna vid Rörstrand små trevliga och välansade trädgårdstäppor. Så var också fallet vid Marketenterihuset. På framsidan utmed nuvarande Rörstrandsgatan fanns ett par sådana och på baksidan ytterligare några. Täpporna var inramade av prydliga rutstaket av trä, ibland också av häckar, och i de flesta av dem fanns små lusthus. Rikligt med blommor och en del köksväxter odlades där och på sommaren var de ljuvliga tillflyktsorter för ägarna, som gärna tog sig en stunds vila under middagsrasten. På kvällarna var det livligt i täpporna. Man sådde och satte plantor på våren och rensade och vattnade på sommaren. Utanför våra fönster var det då bokstavligen "samling vid pumpen''. Man kom från olika håll, somliga rätt långt ifrån, med sina vattenkannor och hinkar , och det blev ofta en lång och livlig palaver, innan man knogade tillbaka igen, var och en till sin täppa. Vi barn fick också hjälpa till och bära vatten och det tyckte vi nog inte alltid var så roligt.

I täpporna firade man sina högtidsdagar och på höstarna var det ibland kräftkalas med kulörta lyktor och bengaliska eldar.

Vår täppa låg på baksidan av huset. Från grinden gick en gång fram till det lilla lusthuset, som på de sista åren hade tak av korrugerad plåt. Väggarna bestod av bräder nedtill och tältduk som kunde dras ifrån upptill. Där fanns bänkar runt om och ett bord i mitten. På sommaren brukade mamma servera middagen där, och dessutom var det allt emellanåt kafferep för vänner och bekanta. Detta var fallet i synnerhet på Fredrikdagen den 18 juli och på Josefinadagen den 21 augusti. Särskilt festligt var det på den sistnämnda dagen.

Mamma var en stor blomstervän och hade en hel mängd blommor i den rabatt som fanns utmed trädgårdsgången. Där fanns penséer, ringblommor, tagetes, lobelia, bellis m.fl. för att bara nämna några. Och dessutom fanns ett par rikt blommande rosenbuskar, den ena en s.k. mossros. Något år hade vi också en ädel stamros, som jag var med pappa och köpte i Haga trädgård.

När det kom vänner på besök, hände det sällan att de fick gå utan att mamma varit ute i täppan och plockat en bukett blommor åt dem som avskedsgåva. Hon hade god smak att ordna blommorna i ett bukettpapper, som var så uppskattat på den tiden och som också har kommit tillbaka på senare år.

Tyvärr fick vi inte behålla vår trädgårdstäppa så många år. I slutet av 1999 hade fabriken beslutat bygga arbetarbostäder av annan typ, femvåningshus med vatten och avlopp. Det första av dessa hus uppfördes vid Birkagatan, just där vår täppa var belägen. Pappa erbjöds visserligen i ersättning en annan plats ett stycke därifrån, men han ansåg sig då vara för gammal att börja med en nyanläggning. En viss tröst för oss i sorgen över att mista vår täppa låg dock däri att vi fick flytta till en rymligare lägenhet i samma hus just i det taget.

Familjen Tryggelin

Innan jag lämnar kapitlet om trädgårdarna vill jag berätta mera om särskilt en av dem.

I Marketenterihuset bodde inte bara arbetarfamiljer utan också en och annan av fabrikens tjänstemän. Den utan tvekan mest betydande av de senare var arkitekten E.H.Tryggelin. Han var mycket betrodd och hade överinseendet över fabrikens fastigheter, men hans förnämsta uppgift var att rita mönster och modeller för själva porslinstillverkningen. Familjen, som bestod av mannen, hustrun och en son, bebodde en större lägenhet en trappa upp i husets högra uppgång. Frun var liten och spenslig och ett utpräglat original. Sonen Erik gick i läroverk men hade nog inte så stor lust att läsa. Däremot var han mycket intresserad av att teckna och måla och blev med tiden en erkänd konstnär.

Men det var om trädgården jag skulle tala. Den låg på framsidan av huset med ingång alldeles invid högra yttertrappan, såsom framgår av skissen på föregående sida. Där fanns träd och buskar av olika slag och blommor och mycket annat trevligt. Längst inne fanns de trädgårdsmöbler, en gunga och en del andra trevliga saker. Den då, täppan var föremål för alla ungars heta längtan men det var bara särskilt privilegierade som fick sätta sin fot där. Jag hörde i viss mån till dem. För de övriga gällde stränga regler för inträde, särskilt till det "allra heligaste", d.v.s. den inre delen där de mest attraktiva sakerna fanns. När Erik fanns där inne samlades alltid en grupp ungar utanför grinden och kastade längtansfulla blickar in. Rätt vad det var började de ropa: Erik, får vi komma in ? Till en början låtsades Erik inte höra men när ropen blev alltför ivriga, kom han till grinden och ritade ett streck i sanden ett par meter in i trädgården. "Hit får ni gå, men inte längre." Efter ännu en stund av ivrig väntan drogs ytterligare ett streck upp och så fick skaran komma fram några meter till. Så fortsatte man i etapper till dess att man passerat det sist, strecket och fick röra sig fritt i hela täppan. Då kunde det också hände att fru Tryggelin bjöd på saft och då var lyckan fullständig.

Erik brukade ofta rita av barnen, som fick komma in i trädgården, men ibland blev man också bjuden upp i hemmet för att titta på allt de intressanta som fanns där. Då kunde det också hända att man fick stå modell för någon skiss, som Erik ville göra. Jag har i min ägo en sådan porträttskiss av mig själv, som han gjorde i september 1899. Om den kom till i trädgården eller bostaden kan jag inte säkert erinra mig. Min syster Rakel stod också modell till "nattvardsbarn" för en av Erik Tryggelins större målningar.

Familjen Tryggelin stod ju på ett högre socialt plan än de övriga som bodde i fastigheten och hade inget umgänge med sina grannar. De ansåg också ha något underliga vanor. De plockade nässlor och svampar och lagade till maträtter av sådant som ju inte kunde räknas till tjänlig människoföda.

En tid på sommaren brukade Tryggelins tillbringa på Gotland. Erik fann där många motiv för sina teckningar och målningar, och han brukad också ha med sig hem en hel massa underliga snäckor och petrifikat från kalkstränderna där. Det var ett stort nöje att få komma hem till honom och titta på hans samlingar. Det var för övrigt första gången jag fick höra talas om det sedan för mig så välbekanta Gotland.

Våra grannar i Marketenterihuset

Medan jag ännu sysslar med Marketenterihuset, bör jag kanske nämna ytterligare något om våra grannar där. Jag har förut talat om vår vänner farbror Aron och tant Vendela Johansson. De bodde i en lite lägenhet på nedre botten i östra delen av huset med ingång direkt från gaveln. Vi umgicks rätt flitigt och deras fosterdotter Anna var ibland barnvakt hos oss. Det tyckte jag och min syster mycket om, ty Anna var så trevlig och underhållande. När jag var fyra år gammal fick jag för resten följa med Anna for första gången till söndagsskolan i missionshuset, något som jag alltjämt kommer livligt ihåg .

Farbror Aron var mycket klen till hälsan och lades in på Sabbatsbergs sjukhus någon gång år 1997 för en svårartad njursjukdom. Vi brukade gå dit och besöka honom ibland under det han låg där. En gång då jag kom dit i sällskap med tant Vendela, möttes vi vid inträdet i sjuksalen av det sorgliga meddelandet att farbror Aron blott några minuter tidigare utandats sin sista suck. I det längsta hade han med blicken mot dörren väntat att hans hustru skulle komma till honom innan han dog, men genom försumlighet från den som skulle framföra budet därom, fick tant Vendela aldrig del av det. Denna min första konfrontation med döden gjorde ett mycket djupt intryck på mig.

En annan av grannarna var verkmästare Gustaf Lindström. Han var under flera år föreståndare i Rörstrands församling och en mycket god och av alla aktad man. Familjen hade rätt många barn, betydligt äldre än jag varför jag inte hade någon närmare kontakt med dem. Den ende som jag på senare år kom att ha mycket att göra med var sonen Knut, fader till lärarinnan Lilly Lindström. Av Gustaf Lindströms barn var det utom Knut endast en dotter Anna som i religiöst avseende följde i föräldrarnas spår.

En tid bodde också verkmästaren Ferdinand Funke med sin första hustru och sin dotter Eva i Marketenterihuset. De flyttade sedan till den förut nämnda nybyggnaden vid Birkagatan. Där hade också familjen Tryggelin fått en modernare bostad. I Funkes lägenhet flyttade förman Frans Gustafsson med hustru och barn och därigenom fick min syster och jag goda umgängesvänner och kamrater. Särskilt sonen Manne, sedermera med tillnamnet Grenhammar, kom att bli en synnerligen förtrogen vän till mig.

Efter Tryggelins kom en mycket stor familj, Holmgrens. De hade inalles tolv barn men de var inte hemma alla på en gång. En del av dem emigrerade för övrigt till Amerika.

I samma uppgång där vi först bodde hade vi till granne en fröken Paulina Westholm. Hon hade tagit hand om och var i mors ställe för sin brorsdotter Maria, sedermera gift med Folke Lindén och mor till Elsa Lindén.

RÖRSTRAND VID BÖRJAN AV 1900-TALET

Jag har i mina barndomsminnen hittills rört mig kring Marketenterihuset och förhållandena där. Men Rörstrand var ju något mycket mera. Förutom själva porslinsfabriken som jag får behandla i ett annat sammanhang och de omkring denna belägna bostadshusen kunde man till begreppet Rörstrand räkna delar av Karlberg, Solnaskogen och nordvästra Vasastaden.

I Dagens Nyheter för den 9 november 1945 ger signaturen "Egede" en målande skildring hur trakten här såg ut omkring sekelskiftet. Beskrivningen är mycket vederhäftig, varför jag tar mig friheten att citera den.

"Jag minns min barndoms gröna backar kring Rörstrand och Karlberg. Åren närmast före och efter 1900. Ävenså trakterna runt S:t Eriksplan, Odengatan och nuvarande Rörstrandsgatan vinklade ihop i var sin korta branta backe. S:t Eriksbron var kanske påtänkt men fanns icke. Den egentliga "stan'' slutade vid Dalagatan. Några hus fanns dock i början av Karlbergsvägen och vid Uppsalagatan, nuvarande Gästrikegatan. Inte att förglömma "Brända stickan" i hörnet av Tors- och Odengatorna, där en av de få hökarbodarna i trakten var inrymd.

Trakten kring Rörstrands bruksområde var ganska lantlig med bostäder för tjänstemän och arbetare spridda här och var. I saknad av gatunamn hade varje hus sin speciella benämning såsom Röda byggningen, Gamla och Nya skolhuset, Berghuset, Lustigkulla, Fågelsången. Lerhuset etc. De stora obebyggda kvarteren bestod mest av potatisland. I sänkan mellan Birka- och Torsgatorna låg en glödlampsfabrik. Där huserade vidare de Lavals ångturbin ett antal år. Inom samma område fanns för övrigt även en träskofabrik, som brann ned i en praktfull jättebrasa en månljus höstnatt.

Sommartid drog familjerna ut med knyten och matkorgar till Karlbergs djurgård - Pampas på militärspråk - där en oändlig frid rådde, trots barnskrik, smällarna från remingtongevären vid skjutbanan och kossornas råmanden. Vilket sistnämnda under senaste tid gett platsen det mindre vackra namnet Kohagen.

Höstens stora händelse var när segelklubbarna vid Klara sjö återvände från sin regatta i Mälaren. Dragna av bogserbåt kom den långa raden av alla upptänkliga flytetyg från Ulvsundasjön genom Karlbergskanalen med signalställ och kulörta lyktor i riggarna. Bengaliska eldar fräste och raketer knattrade i höjden. Det sjöngs och skrålades till ackompanjemang av Magdeburgerharmonika. Ganska våta tillställningar i mer- än en bemärkelse. Motboken var inte uppfunnen ännu.

Närheten till krigsskolan vid Karlberg gjorde att vi barn gärna lekte "soldater". En stolt dag för oss var när vi utklutade i kaskar av tidningspapper och med träsablar gjorde halt och front för, general Uggla på väg till Karlberg. I sin blågult plymvajande generalshatt gjorde han sin allra stiligaste honnär för oss. Och vi hurrade.

Till Kungsholmen kom man över med roddbåt nedanför Rörstrand. Kungsholmssidan var backig och brant. Särskilt vintertid med is och snö svår att ta sig upp eller nedför.

Vid färjstället skedde i början av 1900-talet en olycka som väckte mycken förstämning. En morgon när båten just lagt ut från Rörstrandssidan kom några telefonarbetare springande och skulle med. Då de hoppade ombord kantrade den hårt befolkade båten. Kampen i vattnet var förtvivlad . Livräddningsattiralj saknades. Folk bröt sönder och slängde ut broräcket. Hjältedåd utfördes. Likväl drunknade, om jag minns rätt, ett tiotal personer.

Längre söderut mitt för SJ:s gamla lokstallar fanns ännu ett färjeställe med en kättingvevad båt. Båt ja, en fyrkantig låda kallad "Kånkan" dragen av en argsint gubbe. Avgift 2 öre, vilket sedan höjdes till 5 vilket väckte mycken ond blod. Via backarna vid Grubbens kom man till Fleminggatan.

Torsgatan var på den tiden en grässläntrad väg med trevliga gamla trähus och käkar nedanför Sabbatsberg. På bergknallarna i Vasaparken närmast Torsgatan låg bostadsbaracker för arbetarna vid Atlas. I Övrigt odlades där tobak och grönsaker. En stor tobakslada låg på höjden där nu barnens gungor hänger. Parken har undergått en oerhörd förändring på dessa 40 år. Liksom stadsdelarna norr och söder därom. Därför är det roligt att minnas." Slut på citat från sign. Egede.

Mina minnen av Rörstrandsområdet i min barndom

Rörstrand var visserligen beläget inom Stockholms stads gränser och hörde i kyrkligt avseende till Adolf Fredriks församling. Men trots detta uppfattades det nog av många som ett självständigt samhälle på landet. Orsakerna till denna uppfattning var säkerligen flera. Dels hade den egentliga stadsbebyggelsen med stenhus och regelbundna gator ännu sträckt sig så långt åt detta håll, Dels hade, som förut nämnts, trakten kring Rörstrand till största delen kvar sin ursprungliga karaktär med berg och backar, slätter och skogsdungar. Dels utgjorde själva fabriken med dess anläggningar ett tämligen begränsat område skilt från staden 1övrigt genom obebyggda eller glest bebyggda stadsdelar. Vi rörstrandare sade också att vi skulle "gå till stan", om vi hade något ärende till. Drottninggatan., Hötorget, Gamla stan eller Söder.

Kommunikationerna till Rörstrandsområdet var ännu på 1890-talet mycket dåliga. Ville man åka hästspårvagn måste man gå till Vasagatan, där ringlinjen passerade. En omnibuslinje fanns också. Det var stora, tunga vagnar, som även dessa drogs av hästar. Linjen gick från Riddarhustorget over Norrbro och genom Fredsgatan och Drottninggatan fram till hörnet av Observatoriegatan och Vegagatan. Man kunde också, om man befann sig i stadens centrala delar, följa med en ångslup, som från Riddarholmskanalen passerade genom Klaraviken och Karlbergskanalen till bryggor vid Ulvsundasjön. Den hade tilläggsplatser på åtskilliga ställen utefter leden, bl.a. nedanför Rörstrands fabrik och vid, Karlbergs slott. Man kunde på så sätt komma rätt nära Rörstrandsområdet men ångslupens turer var tämligen glesa. För det mesta blev det att, begagna sig av "apostlahästarna" när man skulle till stan.

Medelpunkten, kring vilket allt i detta lilla samhälle rörde sig, var naturligtvis den gamla porslinsfabriken. Och den som med stor myndighet styrde det hela var disponenten Robert Almström, "fabrikörn" som har vanligen kallades. Han bodde i Stora parkvillan, belägen mitt emot nuvarande Karlbergs station. Efter Almströms död har den under åtskilliga år varit hem för- sinnesslöa kvinnor. Men nu - år 1959 - har den inrättats till ungdomsgård.

Själva fabriksbyggnaderna låg samlade inom ett inhägnat område, som från stranden av Klaraviken i söder sträckte sig utefter nuvarande S:t Eriksgatan i öster till Rörstrandsgatan i norr och som i väster begränsades av nuvarande Drejargatan. Huvudinfarten, en gammal stilig port med årtalet 1726 låg på samma plats där nu Filadelfiakyrkan är belägen. Norr och nordväst om fabriksområdet låg bostäderna för fabrikens tjänstemän och arbetare oregelbundet utströdda. Det var ett dussintal hus dels av sten, dels av trä och vid de flesta av dem fanns trevliga trädgårdstäppor.

Av det nuvarande gatunätet fanns på den tiden endast Karlbergsvägen. som då kallades Karlbergs allé och var kantad av stiliga träd i nästan hela sin sträckning. En del nya gator som upptagits i den 1879-80 fastställda stadsplanen, hade visserligen bitvis påbörjats genom sprängning eller utfyllning men några byggnader utefter dem förekom inte och trafiken inom området följde i allmänhet de gamla körvägar och gångstigar som slingrade sig kors och tvärs över backarna mellan de olika byggnaderna. De kvarter, som nu begränsas av Rörstrandsgatan och Norrbackagatan och Karlbergsvägen, utgjorde ett höglänt bergsparti, beväxt med resliga tallar. Det kallades Radskogen. Namnet härleder sig förmodligen från en gammal, redan under 1800-talet riven mycket primitiv arbetarbostad som kallades "Långa raden". Denna låg enligt äldre kartor söder om den väg som ledde ner till Kar1bergs gamla station. I Radskogen låg de tidigare omnämnda Skogshusen, där jag är född. Det stora obebyggda området norr ont Karlbergsvägen fram till Norra Stationsgatan benämndes ibland Rörstrandshagen, ibland Lerhushagen.

Under de sista årtiondena av förra seklet sysselsatte rörstrandsfabriken närmare tusentalet arbetare, både manliga och kvinnliga, därav åtskilliga minderåriga. Det var för övrigt påfallande många av dessa arbetare som under både två och tre generationer varit i fabrikens tjänst. Den stabilitet, som utmärkte 1800-talets arbetarstam inom denna industri, torde till mycket stor del ha berott på att flertalet av de anställda åtnjöt fri bostad i fabrikens fastigheter. Visserligen var, som tidigare antytts, standarden i dessa bostäder ganska låg och därjämte var trångboddheten ofta stor. Ett rum och kök var det vanliga som familjebostad. men även enkelrum med kakelugnsspis förekom inte så sällan. Då familjerna ofta var barnrika och därjämte ofta tog emot någon främmande som inneboende, kan man förstå att det blev trångt om utrymmet.

Arbetarstammen vid fabriken var som sagt ganska konstant vid denna tid, och på grund av de flesta bodde kvar år efter år i samma lägenheter inom ett begränsat område, kände praktiskt taget alla varandra. Bland de anställda fanns det visserligen rätt många med särpräglade namn, men här som på de flesta andra platser var det de vanliga son-namnen som dominerade. Det kunde därför ibland vara svårt att veta vem som åsyftades om man bara nämnde en persons borgerliga namn. Så småningom hade bland de anställda kommit att bildas en lång rad mer eller mindre karaktäristiska öknamn, som var rätt allmänt i bruk, när man talade om de olika Anderssönerna, Pettersönerna, Karlsönerna o s v, ja även då det gällde mera "klingande" namn. Ibland syftade dessa binamn på vederbörandes arbetsuppgift inom fabriken, ibland på någon egenhet i hans utseende eller i hans sätt. För rätt många år sedan gjorde jag upp en förteckning över de namn som jag kunde komma ihåg och kom då upp till ett femtiotal.

De flesta av dem kan jag inte nu identifiera, men en del av de personer som åsyftades minns jag ännu. Lång-Jerker och Skägg-Jerker var ett par Erikssöner, av vilka den ene var påfallande lång och den andre hade ett kraftigt skägg. En av dem hade en hustru som var storväxt och därtill högröstad. Hon kallades allmänt för Storkyrkan. Att Stora Bonn och Lilla Bonn var ett par från landsorten inflyttade gubbar av olika format var ju lätt att förstå, likaså att Bonn-Anders var en Andersson från landet. Svarta Pelle var en svartmuskig karl som hette Pettersson. Slask-Lasse var en Larsson som hade den föga avundsvärda sysslan att kära omkring och tämma slasklårarna vid de olika husen och Kol-Jonsson hade hand om koltransporterna inom fabriksområdet. Flint-Janne och Benfnasken hade fått sina namn efter flintugnen resp. benugnen inom fabriken. Av Anderssöner fanns Äkta Andersson. som var förman för den ugn där man brände äkta porslin. Labber-Anders som var knuten till laboratoriet och Ve-Anders som arbetade i fabrikens vedgård. Sångar-Olle hade förmodligen god sångröst och Gnäll-Pelle, även kallad Skrik-Pelle kändes igen på sin gnälliga stämma. Att Skåningen härstammade från vårt sydligaste landskap var tydligt. Vad han annars hette minns jag inte. Målar-Jocke var en mycket skicklig men tyvärr starkt alkoholiserad porslinsmålare vid namn Johansson, Kakel-Janne

Hette Jansson i tillnamn och var till yrket kakelformare och Brandkårs-Anders hade tidigare varit anställd vid brandkåren. Likaså f anns det åtskilliga andra öknamn med mer eller mindre oklar härkomst. En del var väl elaka eller ironiska, en del tämligen meningslösa eller löjliga. Jag nämner några av dem utan närmare kommentarer: Vita Björn, Professorn, Greven. Friherrinnan Poppel, Sista Styvern, Kafferasten Pannkaka, Omeletten, Palten, Strömmingen, Elefanten, Loppan med flera.

Rörstrands närmaste omgivningar utgjordes i min barndom av stora områden med delvis ganska orörd natur. Där kunde vi ströva omkring tämligen fritt och där hade vi förträffliga lekplatser till vårt förfogande. Karlbergsparken som på den tiden var helt öppen för allmänheten och inte som nu omgärdad av ett högt staket, var en sådan härlig oas. Där plockade vi blommor om sommaren och där åkte vi skidor eller kälke på vintern. Den intill parken gränsande Karlbergs djurgård - kadetterna kallade den "Pampas" - eller som senare tidens barn döpt om den till: Kohagen - var också ett sådant område. Bortom Karlberg låg Ingentingskogen, mörk och dyster och ännu längre bort Huvudsta med sin ståtliga allé. Åt norr och nordväst hade vi närmast Lerhushagen och Solnaskogen och där bortom Hagaparken. Tomteboda kanske jag bör nämna i sammanhanget, men dess område var inte tillgängligt för vem som helst. För vår familj som genom vänskapsförbindelser med flera av lärarfamiljerna - främst Fagerells och Lejons - var det dock öppet och vi hade mycket roligt där.

Sjön nedanför Rörstrand - ibland kallades den Klara sjö, ibland Karlbergssjön - hade på den tiden tämligen hyggligt vatten, så att man kunde bada. Det fanns ett kallbadhus där, alldeles intill ångbåtsbryggan nedanför fabriken. I detta badhus lärde jag mig simma när jag var omkring 14 år gammal. En annan badsjö var Ulvsundasjön. Där fanns tre badhus alldeles intill varandra på udden mellan Karlbergskanalen och Ekelund. Det ena som kallades "Bad-Stina" troligen efter ägarinnan, var tillgängligt för allmänheten mot avgift. Av de båda andra var det ena avsett för kadetterna vid Karlberg och det andra för lärare och elever vid Tomteboda blindinstitut

På de nämnda sjöarna liksom på Brunnsviken nedanför Stallmästargården brukade vi åka skridsko på vintern. Särskilt festligt var det på Brunnsviken, men där fick man också betala en liten avgift för att få komma in. Skridskobanan, som arrenderades av en man som på sommaren hyrde ut roddbåtar, var kringgärdad av staket, på kvällen illuminerad och mitt på banan fanns en musikestrad, där rödbrusiga gubbar satt och blåste bastuba och trumpet. Var det alltför kallt kunde de dock inte blåsa. Runt banan i takt med musiken åkte så pojkar och flickor och även äldre personer antingen ensamma eller par om par.

Marketenterihuset, som jag givetvis kände bäst till av alla, har jag förut tämligen detaljerat beskrivit. Men jag kanske också borde nämna litet mera om de övriga bostadshusen, för att bilden av min barndoms Rörstrand skall bli så fullständig som möjligt.

Mitt emot våra fönster i Marketenterihuset hade vi det gamla slottet, byggt på 1630-talet av dåvarande ägaren till Rörstrand, räntmästaren Mårten Rosenstierna. Det var i min barndom sammanbyggt i väster med fabriksbyggnaderna men omslöts på östra sidan av en vacker park, som sträckte sig fram till nuvarande S:t Eriksgatan. Byggnaden finns som bekant ännu kvar och utgör en del av Filadelfiakyrkans komplex. I slottet bodde i min barndom den gamle brukspatronen G.H. Stråle, en av fabrikens tidigare delägare. I ytterligare ett par bostadsvåningar som fanns i slottet bodde några av fabrikens högre tjänstemän . Inom fabriksområdet låg dessutom också en bostadsflygel för en del tjänstemän.

Disponenten Robert Almström bodde, som jag tidigare nämnt, i den stora parkvillan väster om fabriksområdet mellan järnvägen och sjön. Norr om järnvägen gick också en parkremsa och där låg två villor: kamrer Anderbergs och doktor Norblads.

Alldeles utanför fabriksområdet mellan detta och järnvägen låg en arbetarbostad som kallades Sjöhuset. I övrigt var arbetarbostäderna, på ett par undantag när, belägna mellan Karlbergsvägen och nuvarande Rörstrandsgatan.

Skogshusen har jag redan berört, grågula envånings träkåkar i nuvarande Tomtebogatsbacken. Utefter en gammal väg som gick åt sydost från hörnet av Norrbackagatan och Karlbergsvägen låg några stenhus i rad. Det var Småhusen och Nya skolhuset.

Korsningen av nuvarande Tomtebo- och Vikingagatan utgjordes av ett bergsparti, som höjde sig avsevärt över nuvarande gatunivå. Där låg Berghuset. Det var ett vitrappat stenhus, synligt vida omkring. Nedanför detta fanns åt öster ett litet trähus (rött) Lustigkulla och ett större stenhus, Gamla skolhuset. Söder om Berghuset låg, omgivet av stora trad, ett vackert trähus i två våningar. På grund av sin färg kallades den Röda byggningen. Slutligen är att nämna Fågelsången och Lerhuset. De låg norr om Karlbergsvägen på mark, som tidigare ägts av Rörstrand, men som någon gång i slutet av 1800-talet sålts till Stockholms stad.

Förutom de nu uppräknade bostadshusen, som hörde till fabriken, fanns under min uppväxttid i vårt närmaste grannskap några privatägda fastigheter. På norra sidan av Karlbergsvägen hade man längst i väster tre friliggande trähus som kallades Kavallins Boningshusen låg närmast gatan med trädgårdar framför. Bakom fanns rymliga ekonomibyggnader, som bl.a. inrymde slakteri och stall m.m. Gick man ett litet stycke längre åt öster, kom man till ett hus, som i flera avseenden skilde sig från övriga byggnader i trakten. Det var ett stenhus, uppfört i fyra våningar och det hade brandgavlar mot granntomterna. Adressen var den tiden Karlbergsvägen 68, numera är husnumret 76.

Detta hus hade byggts år 1884 av grosshandlaren F.O. Ramström, och innehöll jämte ett antal bostadslägenheter också en samlingslokal, Rörstrands missionshus, en affärslokal och ett bageri. I hörnet av Norrbackagatan fanns ytterligare ett trähus på Karlbergsvägens norra sida och sedan följde de förut nämnda Fågelsången och Lerhuset.

Karlbergsvägens södra sida var i stort sett obebyggd nästan ända fram till Odenplan. I nära anslutning till Rörstrandsområdet fanns dock ett par privathus mellan Norrbackagatan och nuvarande Norra Stationsgatan. Det ena innehöll ett bageri med försäljningsbod och det andra en liten speceriaffär.

I hörnet av Torsgatan och S:t Eriksplan lade man märke till ett stort femvåningshus, som i ensamt majestät dominerade den lantliga omgivningen. Det var Brända Sticka, eller som man vanligen sade, bara Stickan. Uppkomsten av det besynnerliga namnet är oklar, men enligt en version, som inte förefaller osannolik, skulle benämningen ha kommit till på följande sätt. i den rymliga, källaren till huset fanns en enklare matservering jämte ölkafé. En del arbetare vid Rörstrand och Atlas brukade intaga sina måltider där och ibland samlades man där bara för att dricka öl. Det var då rätt vanligt att man i de olika bordslagen kom överens om att en av gubbarna skulle betala för de andra via samma bord. Vem det skulle vara brukade man avgöra genom lottning. Någon höll fram ett antal tändstickor, av vilka en var avbränd, och den som råkade dra denna, fick betala kalaset. Efter denna sedvänja i kaféet skulle alltså hela byggnaden fått sitt namn. Jag kan naturligtvis inte gå i god för denna historia.

Denna byggnad var märklig också i det avseendet, att den innehöll ett antal mycket stora våningar på åtta à nio rum. Hyresgästerna i den var socialt ganska högtstående personer. Där fanns bl.a. en auditör Öhnell, far till den senare så berömde magläkaren Harald Öhnell och en byråchef Robbert.

I Stickan fanns också en liten speceriaffär, där man kunde köpa en del förnödenheter. Det var vår närmaste butik. Men annars var vår huvudsakliga inköpskälla den förut nämnda affärslokalen i Karlbergsvägen 68. Där låg nämligen Rörstrands Arbetares Handelsaktiebolag, ett kooperativt företag, där rätt många av fabrikens anställda var delägare. Butiken tillhandahöll matvaror av olika slag och därjämte ett rikt sortiment av glas och porslin m.m. Denna affärsrörelse senare till lokaler just i den förut omtalade fastigheten vid S:t Eriksplan 2, den s.k. Brända Stickan.

Hur starkt detta namn slagit igenom hos oss, belyses kanske tydligast därigenom att då man i slutet av 1890-talet byggde ytterligare ett hyreshus i trakten - det första vid som det då hette, Uppsalagatan, nuvarande Gästrikegatan, så fick detta hus namnet "Nya Stickan" och det äldre kallades då "Gamla Stickan''.

Hur man badade på Rörstrand

Jag har förut talat om den låga hygieniska standarden i Rörstrands arbetarbostäder, där man ju saknade såväl vatten som avlopp i lägenheterna. Några badmöjligheter i hemmen fanns naturligtvis inte utan man fick nöja sig med att tvätta sig i handfat så gott man kunde.

Efter det att jag legat sjuk hemma i scharlakansfeber ordinerade doktorn, att jag efter sjukdomstidens slut skulle ha ett varmt bad, innan jag fick gå ut. Pappa fick da låna ett badkar av någon av tjänstemannafamiljerna, som ägde ett sådant. Detta placerades på golvet i vårt kök, och ett par hjälpsamma gummor kom kogande med ett par hinkar kokande vatten frän fabriken. Detta fick sedan spädas med kallt vatten som hämtades från pumpen utanför våra fönster. På så sätt fick jag det bad, som jag skulle ha. Detta var nog ett undantagsfall, som såvitt jag vet, aldrig förekom annars.

Men fabrikens folk hade i alla fall vissa möjligheter att få varmbad under vintern. Inom fabriksområdet fanns nämligen ett badhus till de anställdas och deras familjers tjänst. Det var tillgängligt vissa dagar i veckan för män och vissa dagar för kvinnor. Man fick tinga badtid hos en av verkmästarna.

Badhuset låg alldeles intill järnvägsbanken och när tågen på stambanan dundrade förbi skakade hela huset. Inredningen var den enklast tänkbara: ett par omklädningshytter med träbänkar, två badkar av cement och en vattenbassäng av samma material samt en bastu, som uppvärmdes med ånga. Duschen reglerades av baderskan, som var en robust och högröstad kvinna. hennes skrikiga stämma hade tydligen utvecklats till detta röstläge, för att hon skulle kunna göra sig hörd över det fruktansvärda bruset av ånga och vatten i badhuset. Det var just inte med någon synnerlig glädje man gick till badet, i synnerhet som fru Olsson också var rätt hårdhänt, när hon började skrubba en med sin borste.

Det fanns också en annan badmöjlighet. Atlasverkstäderna, som gränsade omedelbart intill rörstrandsområdet hade också ett badhus, som man kunde gå till, men det var förmodligen av samma klass som Rörstrands.

Min skoltid

I det föregående har jag berättat en hel del om mitt barndomshem och förhållandena där. Nu vill jag också tala litet om min skoltid.

På hösten 1893, samma år som jag skulle fylla sju år, blev jag inskriven i första klassen i folkskolan. Man räknade inte då med "klasser", som omfattade ett helt läsår, utan med "kurser" vardera om en termin. Det var i det då relativt nybyggda skolhuset i hörnet av Karlbergsvägen och Hälsingegatan, nuvarande Gustav Vasa folkskola, som jag började. Barnantalet i Adolf Fredriks församling var på den tiden ganska stort. Man måste därför ha undervisning i samma klassrum både på förmiddagen och eftermiddagen. De större barnen läste på förmiddagarna och småbarnen på eftermiddagarna mellan kl. 2 och 6. På hösten och vintern blev det ju tidigt mörkt, och vår väg från skolan till hemmet saknade nästan fullständigt belysning. För att ingen av småttingarna skulle komma bort på vägen, ställdes barnen efter skoldagens slut upp i s.k. rotar, ordnade efter bostadsorten, och sa fick mån i sluten trupp marschera hemåt. Ibland när det var särskilt ruskigt väder, kunde någon mamma eller pappa komma och möta vid skolporten, och då kändes det strax lite tryggare.

I denna skola vid Karlbergsvägen gick jag sedan kvar i fyra terminer, d v s till och med vårterminen 1895. Min lärarinna under den tiden hette fröken Blomgren.

Redan innan jag började skolan hade jag lärt mig känna igen bokstäverna, och det vållade mig därför inga svårigheter att tillägna mig undervisningen. Jag tyckte bara att det var roligt att få lära något nytt.

När höstterminen 1895 skulle börja, fick vi flytta över till en annan skola. Den låg - och ligger fortfarande - i hörnet av Luntmakare- och Markvardsgatorna, och övertogs senare av Stockholms samgymnasium. Denna flyttning betydde för oss en avsevärt längre skolväg, men den medförde också den fördelen, att vi fick läsa på förmiddagarna i stället för på eftermiddagarna. Själva skollokalerna var mycket bra men gården, där vi skulle tillbringa rasterna, var liten och trång. Det blev dock bara två år, som jag behövde gå i denna skolan (kurserna 5 - 8), d v s till och med vårterminen 1897.

Mamma, som var mycket angelägen om att jag skulle få lite bättre undervisning än vad folkskolan kunde ge, hade många gånger yrkat på att jag skulle försöka komma in i läroverk. Själv hade jag dock inte så stor lust därtill, och detta av en anledning, som senare tedde sig ganska löjlig. Det rådde nämligen den tiden en mycket skarp klassgräns mellan arbetare och s.k. "bättre folk", och detta tog sig bland annat uttryck i en latent fiendskap mellan folkskolans och läroverkens elever. De senare skälldes för "kissar" och kunde ibland bli utsatta för handgriplig förföljelse, om de visade sig ensamma i trakter, som var huvudsakligen bebodda av arbetare. Jag var ju född och uppväxt i arbetarmiljö, och jag ville inte gärna bryta med mina tidigare kamrater och av dem bli ansedd som "kisse". Så småningom gav jag dock med mig och det bestämdes att jag på hösten 1897 skulle pröva in till Norra Latin. Några svårigheter i förhållandet till mina barndomsvänner medförde detta dock inte.

Den normala åldern för inträde i första klassen i läroverk var på den tiden nio à tio år. För mig, som under hösten skulle fylla elva år, ansågs det därför lämpligt, att jag prövade in till andra klassen. Men härtill fordrades kompletteringsläsning. Tyvärr hade inte mina föräldrar skaffat sig tillräcklig kännedom om kursplanen i förväg, utan de trodde att det viktigaste var att man hade vissa förkunskaper i tyska. I övrigt skulle nog det kunskapsmått, som man hade hunnit inhämta under fyra år i folkskolan vara tillfyllest för inträde i läroverkets andra klass.

Det överenskoms därför, att jag under sommarlovet, som jag tillbringade hos min kusin Carl Back i Västervik, skulle tyska för en son till min kusins hyresvärd, kronofogde Samzelius. Denne "informator" som hette Sigurd i förnamn, var bara något år äldre än jag, Någon pedagogisk utbildning hade han naturligtvis inte och de personliga förutsättningarna att meddela kunskaper åt andra, saknades nog i mycket hög grad. Med hjälp av ett par läroböcker, som jag fått övertaga av den förut nämnde Erik Tryggelin, försökte han dock så gott han kunde, att pränta in i mig de första grunderna av tyskt uttal och grammatik. Det gick tydligen rätt skapligt, ty i detta ämne blev jag godkänd vid inträdesprövningen. Detsamma var också förhållandet i ett par andra ämnen, kristendom, svenska språket och geografi. Sämre gick det däremot på ett par andra punkter.

När det gällde naturkunnighet, som ämnet då hette, hade pojkarna i läroverket första klass börjat med människokroppen. I folkskolan däremot hade vi läst en ganska utförlig kurs om däggdjuren, och först senare skulle vi ha börjat med människan. Detta gjorde att jag inte kunde svara på någon fråga i det ämnet. I räkning förhöll det sig på samma sätt. Folkskolans kurs hade dittills bara omfattat de fyra räknesätten med hela tal och det vållade inga svårigheter. Men i läroverket hade man också hunnit med decimalbråk, och det var för mig alldeles obekant. En av kamraterna vid prövningen, som kände till vad som fordrades, försökte visserligen under rasten före matematikprovet ge mig en snabborientering i detta räknesätt, men det kunde naturligtvis inte bli något resultat av detta.

Följden av mina obefintliga kunskaper i dessa båda ämnen blev naturligtvis, att Jag blev underkänd vid prövningen till andra klass. Före provet hade det meddelats, att de som hade anmält sig till denna klass men fallit igenom, inte kunde räkna med att komma in i första klassen heller på grund av platsbrist.

Det återstod då alltså ingenting annat för mig än att gå tillbaka till folkskolan. Det kändes naturligtvis litet försmädligt. Den klass som jag tillhörde under våren, hade redan börjat höstterminen, nu i andra lokaler i ett omodernt skolhus i hörnet av Saltmätare- och Kammakaregatorna, numera rivet. Där genomgick jag folkskolans nionde kurs och blev klar med den till julen 1897.

I början av januari 1898 fick jag emellertid ett meddelande från Norra Latin att det blivit en plats ledig i klass 1 A där, och att jag kunde infinna mig en viss dag för inträdesprov. Utom jag var det en pojke till som kom, och vi blev förhörda av en lärare. Den andre pojken kunde knappt svara på en enda fråga, under det att jag klarade mig utan svårighet. Jag blev alltså inskriven som elev vid Norra Latinläroverket från och med vårterminen 1898.

Nu började en mycket intressant tid för mig. Mina planer när jag började i läroverket var dock ganska blygsamma. Studentexamen ansågs av flera skäl, bl.a. ekonomiska, vara ett ouppnåeligt mål. Jag tänkte därför nöja mig med at gå igenom realskolans fem klasser och med avgångsbetyg härifrån söka mig ut i förvärvslivet. Det var en mycket vanlig studiegång på den tiden, innan realskoleexamen år 1906 tagit form. Betyg från "femklassigt läroverk" öppnade flera vägar till någorlunda hyggliga anställningar både i statlig, kommunal och privat tjänst.

Att från folkskolan komma in i det anrika Norra Latinläroverket var för mig som att komma in i en ny värld. Redan den imponerande byggnaden med sina stora ljusgårdar, sin aula och sin präktiga gymnastiksal gjorde ett starkt intryck en nykomling. Därtill kom att man hade "klassföreståndare" jämte särskilda speciallärare i en del ämnen. Sådant var man ju inte van vid från folkskolan. Där undervisade klassläraren i alla förekommande ämnen. Till yttermera visso fanns det specialinredda klassrum för biologi, för sång och för teckning m.m.

Min klassföreståndare hette A. Anderzon. Han var en godmodig person, som inte tycktes ta så hårt på sitt lärarkall. Han påstods vara mycket förmögen, miljonär sades det, och han bodde i ett eget hus vid den fina Villagatan på Östermalm. I kristendom hade vi Th. Mazér, en i flera avseenden originell prästman. Teckningslärare var "notarien" Conny Burman, ett ännu större original. Han saknade all förmåga att hålla disciplin, utan pojkarna skojade friskt under hans lektioner. När stojet blev alltför våldsamt, ilsknade läraren till och rusade ned i klassen, beväpnad med rotting för att bestraffa syndarna. Dessa gömde sig då under bord och bakom stolar, med påföljd att rottingslagen i de flesta fall träffade möblerna. Efter någon stund var lugnet återställt, och läraren kunde ägna sig åt att rätta teckningar och utkast. Var det någon elev som var intresserad av ämnet, kunde han nog få lära sig en del. Jag deltog en tid i frivillig teckning på kvällstid. De lektionerna var riktigt trevliga och givande.

En person, som inte hade svårt att inge respekt, var skolans rektor, den beryktade Carl Lundberg. Han undervisade naturligtvis inte i småklasserna, men vi såg honom dagligen vid morgonbönerna och. en eller annan gång, kom han in i klassrummet.

Jag trivdes mycket bra i skolan och även om jag inte hade så lätt för alla ämnena, gick det ändå så pass hyggligt, att jag ett par gånger fick gå fram och hämta premium vid terminsavslutningarna.

På våren 1900 hade jag gått igenom klass 3 med godkända betyg för flyttning till klass 4 på hösten. Därav blev dock ingenting, men om orsaken därtill får jag berätta i ett annat sammanhang.

Mina sommarlov i Västervik

Innan jag lämnar kapitlet om min skoltid, måste jag dock nämna något om mina sommarferier under den tiden.

Som jag tidigare i förbigående sagt, tillbringade jag några somrar under 1890-talet hos mina släktingar i Västervik. Jag var där, dels i mina föräldrars sällskap och dels ensam. Resan dit företogs alltid med båt. Det fanns två mindre fartyg, som ombesörjde trafiken mellan Stockholm och Västervik. Det ena hette ','Tjust" och det andra "Gamleby". De hade sin tilläggsplats vid Klara strand och avgick därifrån alternerande ett par, tre gånger i veckan. De följde inomskärsleden genom Södertälje kanal och lade till vid åtskilliga hamnar på vägen.

Avfärden från Stockholm brukade ske vid sju-tiden på kvällen. Under slussningen i Södertälje brukade alltid försäljare av de berömda kringlorna stå vid kajen och bjuda ut sina varor. Naturligtvis skulle man ha en påse med sig som färdkost.

När det började kvällas, hade båten hunnit genom Mörköfjärden och ut i Östersjön, och passagerarna sökte sig nattvila. Det fanns ett antal hytter på båten, men priset på dem gjorde, att vi aldrig hade råd med en sådan lyx. I arktersalongen fanns också kojer för dame, och i matsalen brukade man ordna liggplatser på sofforna,  när serveringen för dagen upphört. Dessa platservar lite billigare. Ville man inte kosta på sig ens detta, fick man till bringa  natten på mellandäck eller övre däck, och det gick ju bra om vädret var hyggligt.

Jag minns inte riktigt hur gammal jag var, när jag första gången gjorde den resan ensam, jag vet att pappa följde med mig till båten och bad styrman hålla ett öga på mig och se till att jag kom ordentligt fram till bestämmelseorten.

På nerresan gick ibland in till Oxelösund, men sedan lade den inte till, förrän den hade passerat Bråviken och kommit in i Östergötlands skärgård. Arkösund på Vikbolandets östligaste udde var i regel nästa anhalit. Gryt anlöptes också i regel varje resa. Ofta fick också båten, sedan den rundat de yttersta sta öarna i Östergötland gå tillbaka nästan i motsatt riktning en och en halv mil in i landet för att komma till Valdemarsvik för lossning eller lastning. Sedan bar det återigen till havs, innan man kom in bland de talrika öarna i Norra Tjusts arkipelag. Badorten Källvik angjordes där, och stundom också Loftahammars lastageplats, innan kursen sattes på Västervik. Dit anlände man inte förrän på eftermiddagen dagen efter det man lämnat Stockholm. Uppehållen
i hamnarna kunde ibland bli rätt långa, beroende på hur mycket last man hade att hämta eller avlämna.

Det var alltid intressant och spännande med en sådan resa. Inte minst var detta fallet, när fartyget ibland drejade bi mitt ute på någon fjärd och en liten roddbåt närmade sig och förtöjde vid sidan av ångaren. Det var ibland någon gubbe eller gumma som skulle med som passagerare på vår båt och som hivades ombord av välvilliga hjälpte bland besättningen. Eller också var det någon som skulle hämtas i land till någon plats, dit båten inte kunde gå in.

Om nerresan till Västervik var intressant, så var uppresan till Stockholm ofta ännu mera spännande. På nerresan medfördes mest styckegods och industriprodukter, men på uppresan bestod lasten ofta av levande djur, som skulle till huvudstaden för att slaktas. Oxar, kor och tjurar skulle föras ombord, likaså stora mängder av kalvar, får och svin. Det kom ofta till dramatiska scener, när de från sin dittills idylliska lanttillvaro skulle föras över till ett gungande fartyg och stuvas samman i trånga avbalkningar på fördäck och mellandäck.
Det luktade lagård var man gick på båten, och det var ett ständigt råmande och bölande, särskilt om resan blev litet blåsig och gropig.

I Västervik fick jag bo hos min moster Emma Back och hennes son Carl, som hade en stor bosättningsaffär i staden. Min kusin Carl var då ännu ogift och hans mor skötte hushållet åt honom. De hyrde en våning på nedre botten i en fastighet, som låg vid Storgatan, längst ut i väster av den del av staden, som då var bebyggd. Fastigheten ägdes av en kronofogde Samzelius och ägaren med familj bodde själv där och dessutom ytterligare ett par hyresgäster utom Backs. Samzelius’ gård som den kallades, var en av de större i staden. Utefter gatan låg ett rejält tvåvånings trähus, utvändigt reveterat. Där bodde ägaren jämte mina släktingar. Parallellt med detta, utefter motsatta tomtgränsen, fanns också ett bostadshus. Den östra tomtgränsen utgjordes av ett högt plank som skillnad mot granngården. Utefter västra gränsen fanns också ett plank med en inkörsport samt en sammanhängande uthusbyggnad, Hela denna bebyggelse omramade en stor grusbelagd gårdsplan med en berså mitt på. Utanför denna gårdsplan låg en med fruktträd, bärbuskar och köksväxtland, som också hörde till  fastigheten.

Familjen Samzelius hade rätt många barn, åtminstone sju eller åtta i olika åldrar. Den äldste sonen, som var vuxen vistades på annan plats, och den därnäst, som nyligen blivit student, var endast sporadiskt hemma under den tid jag bodde där. De av barnen som jag hade mest att göra med, var den förut omnämnde Sigurd, som undervisade mig i tyska, samt Ivar, som var ett år yngre än jag, samt dottern Gudrun, ungefär i min ålder. Dessutom fanns det också, vill jag minnas, ytterligare en dotter hemma samt ett par småbarn, som ännu
inte hade börjat skolan.

Vi var alltså en stor skara lekkamrater, och på den stora gårdsplanen fanns det gott om utrymme för lekar av olika slag. Där stod ett präktigt krocketspel uppställt och där spelades käglor och boll, jämte mycket annat trevligt. I uthusbyggnaden fanns det också bl.a. en slöjdbod med mycket verktyg och där hade man full sysselsättning, när det var regnväder.

I fråga om lekar bör jag kanske omnämna en sak, som torde vara ganska unik för syskonskaran i familjen Samzelius. Det var ett slags ”penningsysterm”, sin hade utbildats där och som jag varken förr eller senare sett motsvarighet till. Av papper tillverkades sedlar och mynt av olika valörer, som användes som betalningsmedel vid affärstransaktioner syskonen emellan. Mynten framställdes på så sätt att man med baksidan av en blyertspenna gjorde avtryck på papper av vanliga växelmynt. Detta var ju inte något så alldeles originellt. Det hade jag själv gjort tidigare och det torde vara en rätt vanlig sysselsättning bland barn också på andra håll. Annorlunda var det med sedlarna. De trycktes med särskilda stämplar av trä, som skurit till av kronofogdens kontorist, en ungkarl som bodde i gården och var mycket händig i allt möjligt, och som gärna hjälpte barnen på alla sätt.

Jag har ännu i  ett antal sådana sedlar, som är rätt väl utförda. Med dessa pengar kunde man tillhandla sig någon småsak av någon som ville sälja, eller också kunde man förtjäna en slant genom att göra en tjänst åt någon annan. Men ”penningvärdet” var mycket lågt, rena inflationen, och för en sedel på 1000 kr fick man inte mycket. Det var dock endast någon enda av syskonen, som hade utgivningsrätt och disponerande stämplarna, så att det Gick inte for vem som helst uppträda som sedeltryckare.

Men det var inte bara lek som förekom i Samzelius gård. Barnen ålades också vissa arbetsuppgifter; inte minst gällde detta rensning och skötsel av den stora trädgården. Varje lördagskväll skulle också den stora gårdsplanen göras i ordning till söndagen. Alla spel och leksaker skulle städas undan och gården krattas med en speciell kratta med glesa pinnar, så att den blev vackert randig. Med baksidan av denna kratta, som var ganska tung, skulle sanden slätas till, där gångtrafiken skulle gå fram.

På söndagarna brukade fru Samzelius samla sin barnskara i bersån på gården och läsa en lång predikan ur någon predikosamling och hålla husandakt med dem. Även jag fick vara med någon gång.

Makarna Samzelius var varandra mycket olika. Fadern, kronofogden, var en storväxt och kraftig karl, sträng och myndig, en riktig hustyrann, mera fruktad än älskad. Modern däremot var liten och späd och gjorde inte så mycket väsen av sig. Hon vakade ängsligt över sina barn som en höna över kycklingarna och var särskilt rädd för att de skulle drabbas av sjukdom. Hon hade en panisk förskräckelse för allt vad baciller hette, något som ibland tog sig rätt löjliga uttryck. När hon varit på torget och handlat och fått växelpengar tillbaka, tillät hon inte att någon tog i dem, förrän de blivit steriliserade i kokande vatten. Och då hon fick veta, att det hade inträffat ett fall av scharlakansfeber i granngården förbjöds barnen på det strängaste att gå förbi på gatan utanför denna fastighet, vilket likväl inte hindrade att ungarna klättrade över planket in till den smittade gården. Men bortsett från dessa egenheter, var hon säkert en god mor, som skötte sitt stora hus på ett mönstergillt sätt.

Mina sommarferier på 1890-talet tillbringade jag dock inte uteslutande i Samzelius gård. Jag hade ytterligare ett par mostrar i staden, och dem besökte jag också ibland. Den ena av dem, moster Marie, var ogift och bodde ensam i ett litet rum. Jag måste erkänna att jag nog av pliktkänsla gick dit och satt någon timme hos henne, fastän det inte beredde mig något synnerligt nöje.

Annat var det med moster Thilda. hon var gladlynt och snäll och så hade hon en dotter Thyra, min kusin, som visserligen var rätt många är äldre än jag men som jag ändå tyckte det var trevligt att träffa. Moster Thildas man var en gammal sjökapten, som för flera år sedan lagt upp. Han tog sig an mig och i hans sällskap fick jag vandra ned till hamnen och varvet och se på  alla båtarna. Det var väldigt intressant.

Min kusin Carl var inte gift första sommaren jag var i Västervik, men han var förlovad. Hans blivande svärfar var också sjökapten och kom ibland in till Västervik med sin skuta och ankrade p redden. Ibland fick jag följa med ombord och en gång fick Carl och jag och en stor skara av kaptenens släktingar följa med på en seglats till Gamleby. Det var väldigt roligt.

Carls fästmö, och sedermera fru Emmy Jansson, hade en syster Selma, som var gift med en köpman Hammarstrand. De bodde i en villa alldeles vid hamnen, och hade en privat båthamn i sin trädgård. Där låg deras segelbåt Hebe förtöjd. Ibland på söndagarna tog de med oss på en segeltur till någon härlig ö ute i den underbart vackra skärgården och där slog vi oss ner och njöt både av naturen och den mycket rikliga matsäcken. Dessa segelturer har kvarlämnat oförgätliga minnen av Västerviks natursköna omgivningar.
 

Papperspengar som använts av syskonen Samzelius i Västervik i deras olika mellanhavanden. Observera bankchefens underskrift på sedlarna för att göra dem giltiga.