Inledning
Mina klasskamrater
Mina lärare
Livet i skolan
Modersmålet
Välskrivning
Matematik
Kristendomsundervisningen
Slöjden
Våra Lovdagar
Slutord

I augusti 1923 började jag min skolgång i Gustav Vasa folkskola. Och därmed började den period i mitt liv, om vilken det har sagts att den inte innebär en lugn stund förrän man blir pensionerad. I mitt fall inföll den dagen den 1 oktober 1981. Men för min del blev livet inte enbart arbete och åter arbete. Det blev många ljusa och lugna stunder också.

Vår familj bodde vid den här tiden i huset Rörstrandsgatan 56 A. där för övrigt min syster fortfarande bor kvar år 1995 i samma lägenhet. Enligt bestämmelserna för Stockholms folkskolor skulle barn från vårt kvarter gå i Adolf Fredriks folkskola vid Dalagatan-Tegnérgatan. Men för mig blev det som sagt Gustav Vasa i stället. Anledningen var att jag vid den här tiden ansågs liten och klen. Jag hade ibland en släng av barnastma. Jag skulle få en alldeles för lång skolväg, ansåg mina föräldrar, om jag skulle traska ända till Dalagatan-Tegnérgatan. Det var ju inte tal om att jag skulle få åka spårvagn till skolan. En sådan lyx som en spårvagnsresa var otänkbar, särskilt när det var fråga om barn. Personligen hade jag gärna åkt spårvagn. Jag tyckte redan då, att det var ett stort nöje att åka spårvagn. Men jag var ju inte tillfrågad om min åsikt i frågan.

Det blev alltså Gustav Vasa folkskola. I den skolan hade också min pappa varit elev. Han växte upp på Rörstrands porslinsfabrik, där hans far - min farfar alltså - var förman. Pappa började i Gustav Vasa skola år l893. Jag tyckte att det var spännande att jag fick gå i samma skola, som min pappa hade gått i. Pappa och jag brukade ibland kolla våra intryck av skollokalerna med varandra.

Jag minns mycket väl min första skoldag. Hur vi fick ställa upp oss på skolgården och hur vi ordnades två och två, innan vi på order av fröken fick marschera uppför trappan in i skolan. Vårt klassrum låg på nedre botten med fönster mot Hälsingegatan.

Jag tror inte att Mamma följde med mig till skolan, varken första dagen eller vid något senare tillfälle. Jag minns inte, att någon annan klasskamrat hade sin mamma med sig till skolan heller. Nu efteråt kan man tycka, att föräldrarna gav mig stor frihet att klara mig själv. Även om trafiken i Stockholm inte var så livlig som i våra dagar, så var väl skolvägen ändå rätt farlig för en liten sjuåring.

Under år 1923 led vi i Sverige ännu av att mycket hade blivit eftersatt i samhället under kristiden under första världskriget. I Stockholm rådde liksom på många andra håll i landet en stor brist på bostäder. Det var inte ovanligt att familjerna hade "inneboende", även om man hade en mycket liten lägenhet. Myndigheterna blev också tvungna att inrätta tillfälliga bostäder i provisoriska lokaler. Så var fallet i vår skola. Där uppläts gymnastiksalen, som ligger i en särskild byggnad på skolgården, till nödbostäder. Vi barn fick naturligtvis inte gå in i gymnastiksalen, när den användes som bostäder. Men en gång kunde jag titta in, när dörren råkade stå öppen. I salen hade man byggt upp mellanväggar, som räckte halvvägs upp till taket. Det bildades på det sättet flera bås, som vart och ett blev bostad för en eller flera personer.

Under de två första skolåren kunde vi därför inte ha gymnastik i gymnastiksalen. Vi fick i stället stå mellan bänkarna i klassrummet och utföra fristående rörelser. Men betyg i gymnastik fick vi varje termin ändå. Jag fick aldrig högre betyg än B (Godkänd).

Det rådde också brist på skollokaler vid den här tiden - i varje fall i vår del av Stockholm. Man måste därför tillämpa duplicering, vilken innebar att två klasser fick dela på en skolsal, så att den ena klassen läste på förmiddagen och den andra på eftermiddagen i samma sal.

Vår klass hade eftermiddagsskiftet, vilket innebar att vi började vår skoldag kl. 13.00 - kl. 1 em hette det förstås. Vid 17-tiden var vi färdiga för dagen och fick gå hem. Under långa vintermånader var det ju mörkt ute så dags. Det var inte alltid lätt att gå på gatorna ensam så dags, när man var liten. I mörkret var också farorna större än när det var ljust, tyckte man. Det fanns ju fulla gubbar och dessutom stora pojkar, som kunde bråka med den som var yngre. Men jag blev aldrig utsatt för några obehagligheter.

Jag brukade inte alltid gå närmaste vägen hem, d.v.s. Karlbergsvägen till Karlberg och sedan backen upp till Rörstrandsgatan. Ibland gick jag över Hälsingehöjden ner till S:t Eriksgatan. Det fanns ju inga hus på Hälsingehöjden på den tiden. Sen följde jag S:t Eriksgatan till vänster fram till Karlbergsvägen och sen blev det den vanliga vägen hem. På S:t Eriksgatan nära Karlbergsvägen låg en frisérsalong. Där kunde jag stanna en stund och se på hur frisören klippte eller rakade farbröder inne i affären, Det var mycket spännande att se.

Det kunde också hända att jag gick fram till Vanadisplan och sedan över Röda bergen ner till Torsgatan. Men den vägen kunde jag ju använda bara under den ljusa årstiden. Området var då helt obebyggt, men bara tre-fyra år senare skulle hus byggas där. På Röda bergen fanns gubbar, som slog sönder större stenar i småbitar, så att det blev makadam. Gubbarna hade en halv uppochnedvänd tunna eller liknande som arbetsbänk och knackade på stenen med en liten slägga. En del gubbar hade satt upp litet säckväv eller liknande som skydd mot sol och regn. Den färdiga stenen lades tidigare upp i en lång ås i Vanadisvägen mitt för Matteus kyrka. Det här stenlagret fanns ju inte på min tid. Men jag har sett på en gammal bild av kyrkan - Matteuskapellet - att det ligger en präktig stenås mitt i gatan framför kyrkan.

Men det mest intressanta i Röda bergen var stenkrossen, en stor maskin som drevs med elektricitet. Stenbumlingarna vräktes ner i en stor tratt och sedan tuggade maskinen sönder stenarna i mindre bitar. Här kunde jag stå och titta på - länge, länge. En gång tog farbrorn, som skötte stenkrossen, ifrån mig mina skolböcker och låtsades kasta ned dem i tratten. Det var verkligen några ruskiga ögonblick, innan jag fick dem tillbaka.

Vi var inte särskilt många elever i klassen, högst 25 skulle jag tro. De flesta kommer jag inte ihåg numera. Den jag minns bäst är Lennart Hielte. Vi kände till varandra något litet, innan jag började skolan. Lennarts pappa, Arvid Hielte, hade varit baptistpastor men övergått till annan verksamhet. Han var också med i styrelsen för bostadsföreningen i huset där vi bodde.

En pojke, vars öden jag följt genom åren, var Hans Gezelius. Han blev banktjänsteman och samtidigt hade han ledande uppgifter inom Missionsförbundet. Under några år var han ledamot av missionsstyrelsen. På senare år var han verkställande ledamot i Nybyggarna, SMF:s särskilda organ för att samla pengar till kyrkbyggen, Jag har deltagit i Missionsförbundets generalkonferens åtskilliga gånger under årens lopp och jag hade hoppats att jag skulle stöta på honom någon gång. Men det hände aldrig - tyvärr.

Jag kommer inte ihåg så många av flickorna. En av töserna - jag tror hon hette Kerstin - tyckte jag var mycket söt och rar. Henne beundrade jag på avstånd. En flicka hette Dagny Nilsén. Hennes föräldrar var pingstvänner, enligt vad min mamma påstod. Kanske var fadern pingstpastor. Elly Gustafsson var en annan flicka, som jag fått kontakt med först år 1994. Hon heter nu Elly Arwe och bor i Hjo.

Vår första klasslärare hette Beda Ekberg. Hon stod på trappan och tog emot oss, när vi kom till skolan första dagen. Hon var inte särskilt lång och ganska rundnätt. Det var svårt för mej att uppskatta hennes ålder, men enligt min åsikt när jag var liten, var vår fröken rätt gammal. När hon blev upprörd eller ivrig, fick hon stora röda fläckar på halsen och kinderna.

Jag vet inte om vår fröken var sjuklig på något sätt, men hon tjänstgjorde bara på höstterminerna 1923 och 1924. På vårterminen i klass 1 kom fröken Anna Stige och på vårterminen 1925 hade vi fröken E. Franke till lärare.

I klass 3 höstterminen 1925 började vi i den egentliga folkskolan, storskolan. Vår lärare blev Elise Ericsson. Hon var lång och smal, och jag är ganska säker på att hon var gammal. Jag minns henne för övrigt inte särskilt väl. Men jag tyckte hon höll sämre ordning i klassen än fröknarna i småskolan. Fröken Ericsson använde mig ofta att springa ärenden inne i skolan - till andra lärare eller till lärarrummet. Så jag blev till sist rätt hemmastadd i korridorerna i vår skola.

Fröken Ericsson bodde i huset Karlbergsvägen 9 - möjligen nr 11 - alldeles intill Gustav Vasa kyrka. På examensdagen 1926 fick jag och en annan pojke hjälpa fröken att bära hem alla blommorna, som hon hade fått av sina elever. Från mej fick hon en bukett luktärter. Blommorna hade Mamma bestämt men jag köpte dem i en liten blomsterhandel på Tomtebogatan, nära Birkagatan.

Mina minnen från lektionerna är inte så många. Allt flyter samman i ett diffust töcken, när jag tänker tillbaka. Men helhetsintrycket är att skoltiden var en lugn och ljus tid, då lärare och elever i samförstånd strävade mot samma mål - att vi skulle lära oss något för livet.

Våra fröknar försökte också skapa trivsel i skolsalen. Vi klippte till röda silkespapper och gjorde extra lampskärmar till skomakarlamporna i klassrummet inför julen. Och det rörde sig om många lampor. Vi hade också en liten julfest i klassrummet, då vi till och med tilläts att ha ett ljus på pulpeten och vi hade julklapp med oss. Vi skulle förstås byta julklapp med varandra. Men Lennart Hielte hade inte förstått att vi skulle ha julklappsbyte utan han letade rätt på den julklapp, som han hade haft med sig. Det var ju snopet. Men fröken lärde oss hur det skulle gå till. På Luciadagen kom ett ljuståg med stora flickor och sjöng för oss. Däremot förekom inte något speciellt adventsfirande. Adventskalendern och adventsstaken var inte uppfunna ännu. Inte heller gjordes någon affär av Mors dag, så vitt jag minns. Mors dag firades i Sverige första gången sista söndagen i maj år 1919.

Vad lärde vi oss i skolan? Några minnen från undervisningen kommer här.Jag börjar med Modersmålet.

Här var det läsning och skrivning som var viktigast. Jag har hört sägas, att det var en ambition hos den tidens småskollärare att alla elever i en klass skulle kunna läsa hjälpligt efter den första terminen, d.v.s. i vårt fall vid jultiden i klass 1. Och det tror jag att vi klarade allesammans i vår grupp. Vi jobbade på med Sörgården och längre fram med Önnemo by. Elly Arwe har berättat att vi fick bokstavskartor med små och stora bokstäver på. Dessa fick vi klippa isär och sedan ta olika bokstäver och lägga dem samman till ord. När vi blev säkrare, fick vi också bilda små meningar. Bokstavsbrickorna förvarades i en tredelad "väska" av tjockt papper, när vi inte använde dem.

Rättskrivningen beredde mig aldrig några problem. Jag har antagligen ett bra sinne för detaljer och jag kom ihåg hur orden såg ut, när jag sett dem en gång i en bok eller i en tidning. I mitt fall var det Svenska Morgonbladet, som jag studerade. Den tidningen var mina föräldrars husorgan.

I klass 3 tillkom också undervisning i språklära. Bland annat fick vi lära oss namn på ordklasserna. På 1920-talet tyckte pedagogprofeterna, att svenska barn skulle lära sig svenska namn på ordklasser. Så här lärde vi oss:

Tingord = substantiv

Egenskapsord = adjektiv

Händelseord = verb o.s.v.

I en frågetävling i ett av Hylands karusellprogram i radio gick en svarande bet på frågor om ordklasserna. Men han var nog inte okunnig utan hade gått i skola på 20-talet och hade aldrig fått lära sig "riktiga" namn på ordklasserna.

I klass 3 kunde vi också börja läsa "riktiga" böcker. Vi läste Nils Holgerson, förstås. Det var en tråkig bok, tyckte jag. Annat var det med boken Jorden runt på 80 dagar. Det var verkligen en spännande bok. Tänk när tåget med Phileas Fogg for över en fallfärdig järnvägsbro i Amerika och bron rasade just när sista vagnen kommit över till andra sidan. Det fanns också en bild av denna vådliga händelse, så vi kunde själva se, hur det hade gått till. Det var fantastiskt.

Välskrivning var också en viktig del av undervisningen. Någon textning av bokstäver, som man gör nu i första klass, förekom aldrig. Vi fick redan från början försöka forma en snygg "tysk" skrivstil. I skrivboken utgjordes varje skrivlinje av dubbla streck. Vi skulle genom att skriva mellan strecken försöka få alla bokstäver lika höga, vilket inte var så lätt i början. Bokstäverna skulle också ha samma lutning och därför hade vi ett särskilt papper med lutningslinjer. Detta lades i skrivboken bakom det blad man just arbetade på. Lutningslinjerna lyste igenom och var till god hjälp för att man skulle få en vacker skrift. Vi började med bokstaven "i". Till att börja med skrev vi med blyerts. Det dröjde rätt länge innan vi fick använda bläckpenna.

Vi började naturligtvis med de enkla räknesätten "plus" och minus". Antagligen hade också räknesätten svenska namn, men jag minns inte. Som hjälp för att lära oss räkna fick vi ett antal små pappbitar, c:a 2 x 3 cm. Bitarna var röda på ena sidan och blå på den andra. Bitarna skulle läggas intill varandra, så att de bildade olika talvärden. Det fanns förstås någon avsikt med att bitarna hade två färger, men jag minns inte nu vitsen med systemet. Kanske var det lättare att förklara tiotalsövergångarna, om tiotalssiffran hade en annan färg än entalssiffran.

Jag slarvade för övrigt bort mina pappbitar och var länge orolig för, hur det skulle gå för mej vid terminens slut och vi skulle lämna tillbaka materialet. Men ingenting hände, tack och lov.

Vi började också tidigt med multiplikationstabellen. Och när vi gått ut klass 2 tror jag att vi allesammans i klassen kunde alla tabeller upp till 10 x 10. Det tror jag inte alla grundskolelever klarar i dag, när de slutar 9:an. Men nu finns miniräknare. I klass 3 byggde vi på våra kunskaper i tabellen ytterligare. Att man skulle klara åtminstone 11:ans och 12ans tabell var självklart.

var ett viktigt ämne på skolschemat. Något plugg av katekesen förekom inte. Det var avskaffat några år tidigare. Däremot måste vi lära oss psalmverser utantill. Jag är säker på, att vi i klass 2 fick lära oss Var hälsad sköna morgonstund utantill. Men jag är idag tveksam till att vi skulle kunna alla fyra verserna. Det förefaller litet väl avancerat, om man skulle fordra av oss åttaåringar att vi skulle kunna klara "sötman av en evig nåd i sorgekalken blanda".

Jag tror i alla fall att utantilläsningen av psalmverser var nyttig som minnesträning. Det hade väl gett lika bra träning, om vi lärt oss profana dikter utantill. Men jag kan inte påminna mig att vi fick sådana läxor. Möjligen kunde det bli fråga om någon vårvisa, som vi skulle framföra på examen.

Eftersom jag - liksom många klasskamrater - gick i söndagsskola, visste jag en hel del om kristen tro, redan när jag började skolan. Men när fröken Franke på våren 1925 berättade om Jesus och om hur han plågades och slutligen blev korsfäst, så var det som om jag hörde det för första gången. Vi var gripna allesammans vid tanken på hur Jesus lidit och dött - även för oss små stockholmsbarn.

I klass 3 tillkom nya skolämnen som geografi och historia. I historia läste vi om stenåldern, och Grottpojken blev en kär kompis för oss, långt före familjen Flinta och Barna Hedenhös. I geografin lärde vi oss alla landskapen i Svealand och vi fick färglägga en karta för varje landskap. Underlagskartorna kom från Hjärtstädts förlag. Jag funderade mycket på stavningen "Hjärtstädt" och tyckte att namnet var felstavat. Det tycker jag fortfarande.

Kartorna färglades med vattenfärger efter hur landskapets natur såg ut. Brunt för bergen och grönt för slättbygden. På kartan över Dalarna blev det stora bruna fält medan det var mest grönt i Uppland och Södermanland. Sen fick vi placera ut städerna i resp. landskap på deras rätta platser i form av en liten röd prick. Det var nog ganska nyttiga övningar.

var ett trevligt avbrott i skolarbetet. Det var enbart textilslöjd, som vi fick ägna oss åt. Första terminen sydde vi en tablett i glest vävt tyg. Den lilla kvadratiska tygbiten förågs med en broderad ram i rött ett par centimeter innanför kanten. När "broderiet" var klart, fick vi plocka bort trådarna på den ena ledden utanför ramen. Resultatet blev en liten duk med frans på alla sidor. Den duken blev säkert en julklapp till mamma i många hem.

Under det andra skolåret fick vi lära oss att virka. En grytlapp var det första arbetet och sedan fick vi virka tofflor av grått garn. Skolan tillhandahöll sedan sulor (av papp, tror jag), som vi sedan fick sy fast på toffeln. Resultatet blev rätt bra. Men jag använde aldrig mina egenhändigt tillverkade tofflor. De var för jobbiga att ta på och av.

I klass 3 sydde vi en svensk flagga. Den gjordes av fyra blå stycken samt av tre - eller fyra - gula tygbitar, alla naturligtvis i riktiga proportioner för en svensk flagga. Varje tygbit skulle fållas ordentligt på alla sidor, och när det arbetet var färdigt någon gång vid jultiden, fick vi sy ihop de olika delarna. Vilket jobb!! Sömmarna skulle ju vara välgjorda med jämna, lika stora stygn. Och var inte arbetet bra gjort, fick man sprätta bort tråden och sy om sömmen ännu en gång. I somliga klasser syddes t. o. m. de gula styckena med blå tråd och de blå med gul tråd, så att fröken lättare skulle kunna se hur man sytt. Nu efteråt kan man tycka, att vi hade hårda bud. Men vi tränade också fimotoriken genom det här småpetiga jobbet, och det hade man ju nytta av senare i livet.

Ett par spridda minnen. Vi hade teckningslektion och skulle rita en fisk. Jag har aldrig varit duktig att teckna och jag blev minst sagt överraskad, när fröken Stige särskilt observerade min teckning av fisken. Hon höll upp den och visade för alla barnen hur fin den var. Än idag förstår jag inte hur den där teckningen kunde vara så märkvärdig.

En dag blev det en viss uppståndelse i klassen. Fröken i skolsalen bredvid vår kom in mitt under lektionen och började ett viskande samtal med vår lärare. Fröknarna gick fram till fönstret och tittade upp mot husen på andra sidan Hälsingegatan. Efter en stund förklarade vår fröken, att det uppstått soteld i en skorsten på huset tvärs över gatan. Men det är inget farligt, förklarade hon. Ni behöver inte vara rädda. Rädda?? Nej, rädda blev vi inte, det var ju enbart spännande när brandkåren kom.

Till skillnad från eleverna i dagens skola hade vi ett speciellt lov en dag varje månad. Det var skurlovet. I klassrummet fanns gammaldags trägolv och detta måste ju skuras med jämna intervaller. Skurlovet var ett trevligt avbrott. Men eftersom vi inte hade några lediga lördagar, så hade vi nog flera läsdagar per år än vad man har nu för tiden, trots skurloven.

En speciell lovdag som förekom i Stockholm under min skoltid var fettisdagslovet. Fettisdagen infaller på tisdagen efter fastlagssöndagen och då var det allmänt lov. Ända sedan medeltiden har fettisdagen på ett särskilt sätt varit barnens dag. Och det tog man fasta på i Stockholm. Jag har ibland frågat äldre människor, som gått i skola på annan plats i Sverige, om de hade fettisdagslov, men ingen tycks minnas, att de varit med om sådana lovdagar.

Ett avbrott i skolarbetet var skolbaden, som förekom med jämna mellanrum. Jag skulle tro, att det var tre eller fyra veckor mellan varje baddag. Skolbaden skedde i Matteus folkskola, dit vi marscherade med vår fröken. Skolbaden var säkert nödvändiga ur hygienisk synpunkt. Badrum fanns vid den här tiden knappast i något hem.

Vi hade också skoltandvård, Skoltandkliniken låg i Adolf Fredriks folkskola på högsta våningen. Jag var där en gång för kontroll och naturligtvis måste jag gå från vår skola Dalagatan ner till Adolf Fredrik. Jag vet inte hur jag kunde hitta till tandkliniken. Adolf Fredriks folkskola omfattar ett helt kvarter - tror jag - och den har många ingångar. Men jag kom rätt i alla fall och kom till ett väntrum där det satt flera jämnåriga, ganska rädda kompisar och väntade på att bli insläppta till den förskräckliga tandläkaren.

Med utgången av vårterminen l926 var jag färdig med Gustav Vasa folkskola. På hösten samma år började jag i stället i Norra Latin vid Norra Bantorget.

Pastor Ludvig Jönsson skrev för åtskilligta år sedan några hyllningsord till våra småskollärare. De har invigt oss i "koden" (bokstäverna) och därmed gett oss nyckeln att förvärva kunskaper. De är värda vår stora och varma uppskattning. Jag instämmer av fullaste hjärta.