 Flygfoto från Sproge Hembygdsförenings fotoarkiv. | |||
Föredrag vid kyrkans återöppnande den 29 augusti 1965. Av Gunnar Svahnström Över ingången till Sproge kyrka sitter en halvrund kalkstensplatta med en inskrift, som förtäljer, att kyrkan byggdes 1058. Om inskriften grundat sig på faktiska uppgifter skulle vi i dag ha samlats i en av vårt lands allra äldsta kyrkor. Så är emellertid inte fallet. Plattan förfärdigades och sattes upp, när kyrkan sista gången genomgick en stor reparation, det var åren 1839-40, och det angivna årtalet tycks vara helt gripet ur luften. Äldre källor känner inget byggnadsår för Sproge kyrka, och inte ens den fantasifulle prosten i Vall, Hans Nielsson Strelow, anger något sådant i sin gotländska krönika. Vi är sålunda nödsakade att förvisa årtalet 1058 från historiens till diktens värld. Under den nu avslutade restaureringen har dock framkommit bevis för att här funnits en kyrka före den nuvarande, en kyrka vars ålder kan gå tillbaka till 1000-talet. Tyvärr vet vi ganska litet om den, men det har varit en kyrka helt olik den nuvarande, en träkyrka byggd av alnsbreda ekplankor. Ett drygt 40-tal sådana har påträffats nedlagda i golvet med den släta insidan uppåt och den en gång rundade och tjärsmorda utsidan nedåt. I många år har vi känt till deras existens, men fullt säkra på deras ursprung blev vi först nu, när de kunde tas upp och granskas närmare. Glädjen över att ha påträffat så betydande rester av en träkyrka med denna höga ålder grumlas i någon mån av att plankorna i samband med inläggningen i stenkyrkans golv fått sin ursprungliga utsida avbilad, så att de skulle ligga jämnt och stadigt på golvbjälkarna. I Hemse, där man 1896 fann träkyrkoplankor i liknande läge, hade man nöjt sig med att göra urbilningar för golvbjälkarna. Där var alltså betydligt mera bevarat av den ursprungliga ytan, ja, t. o. m. rester av en om runstenarnas drakslingor erinrande ornamentik. Tack vare denna prisvärda lättja var det möjligt att fastställa, att plankorna härrörde från en stavkyrka, som uppförts omkring mitten av 1000-talet. På några sprogeplankor fanns dock spår av en enkel ornamentik i form av ristade, koncentriska cirklar. Sådana förekommer även på hemseplankorna, men motivet är alltför vanligt för att medge en närmare datering. Med avseende på hopfogningen skiljer sig sprogeplankorna från de i Hemse och från alla säkert konstaterade stavkyrkoplankor över huvud taget. De har nämligen sammanhållits av i kanterna inborrade dymlingar och inte som i stavkyrkorna genom en nåt eller lös fjäder. Eftersom en sådan vägg på grund av plankornas krympning snart blir otät om plankorna är placerade vertikalt, d.v.s. som i stavkyrkornas väggar, torde man i Sproge böra räkna med ett annat byggnadssätt med horisontala plankor. Detta var en i äldre tid på Gotland mycket vanlig husbyggnadsteknik, som alltjämt kan studeras i talrika s. k. bulhus. Att den kommit till användning inom kyrkobyggnadskonsten är därför knappast förvånande, och i själva verket torde sprogeplankorna inte vara det första fyndet av detta slag på Gotland. Träkyrkan bör rimligtvis ha varit i bruk åtskillig tid, när man beslöt ersätta den med en stenkyrka, den som vi i dag återinviger. Också för stenkyrkan är byggnadstiden svår att ange annat än med relativt vida marginaler. Av alla tecken att döma bör den ha infallit under 1200-talet förra hälft och förmodligen närmare århundradets mitt än dess början. Formen är den för en romansk landskyrka typiska med långhus, kor och absid jämte ett i väster senare tillfogat torn. Så såg en gång de flesta gotlandskyrkorna ut, men som regel har de under medeltidens lopp blivit ombyggda och utvidgade. Bara aderton kyrkor har ännu kvar sina absidkor och en av dem är alltså Sproge. Det betyder inte, att kyrkan skulle ha varit förskonad från hårdhänta ingrepp. Ett mycket radikalt sådant företogs 1839-40 och det sätter fortfarande sin prägel på interiören. Fram till nämnda tidpunkt hade långhuset varit täckt av fyra kryssvalv, som vilade på en rund pelare i rummets mitt. Kyrkan hade då tre bänkkvarter i bredd med pelaren stående i det mellersta. Man önskade nu avlägsna det sistnämnda för att få gången mitt i kyrkan, men för att inte alltför många platser skulle gå förlorade, måste sidokvarteren breddas. Pelaren kom då att stå hindrande i vägen och därför beslöts, att också den skulle bort. Trots detta räknade man med att kunna bibehålla valven, men denna optimistiska tro på kyrkans stabilitet måste snart korrigeras med påföljd att även valven försvann. I deras ställe kom det nuvarande flacka trätunnvalvet. Pelarens veckade kapitäl ligger ännu på kyrkogården och de runda stenarna från pelarskaftet flankerar portarna till kyrkogården. Det är väl inte uteslutet, att den dag kan komma, då dessa stenar på nytt tas i bruk som stöd för kyrkans återställda stenvalv! Restaureringen 1839-40 hör otvivelaktigt till de mest genomgripande, som utfördes i någon gotlandskyrka under 1800-talet. Till en början tänkte man sig endast smärre förändringar. Pastor loci antecknade i protokollet, att han ansåg det överflödigt att besvära Kungl. Överintendentsämbetet med sådana bagateller. Hade han gjort det, skulle förmodligen kyrkan i dag ha haft ett annat utseende. Nu gick det, som det brukar gå, när en restaurering sätts igång utan att på förhand ha blivit tillräckligt grundligt förberedd: den ena åtgärden drog den andra med sig och när arbetet omsider avslutades, såg kyrkan helt annorlunda ut än man från början tänkt sig. Ursprungligen avsåg man bara att ändra bänkkvarteren och ta upp två nya fönster på sydsidan av långhuset, men innan kyrkan på nytt kunde tas i bruk hade inte bara mittpelaren och valven rivits utan även nya stora fönster upptagits på norrsidan och i koret. Det lilla runda fönstret i tornets västmur hade flyttats till absiden och ett nytt stort rundfönster insatts i dess ställe, sydportalen hade flyttats till mitt på fasaden, breddats och höjts, korportalen hade murats igen, altaret hade framflyttats och absiden därbakom genom en vägg avdelats till sakristia, en ny predikstol av valnöt hade anskaffats i stället för den gamla "vanprydliga, maskätna och med illa målade bilder försedda" (den var daterad 1692) och krucifixet hade avlägsnats från sin gamla plats vid triumfbågen. Det var sålunda en ganska total omgestaltning av kyrkans inre, som den driftige kyrkoherden Pehr Wallgren lyckades genomdriva. Han var en kyrkoförnyare i Tegnérs anda och f. ö. liksom denne född värmlänning. Även Eksta kyrka genomgick under hans tid en radikal ombyggnad med än mera diskutabelt resultat. Hans verksamhet som kyrkorestaurator blev också snart utsatt för kritik. En som ingalunda sparade på krutet var den gamle lundaprofessorn C. G. Brunius, författare till den på 1860-talet utgivna "Gotlands konsthistoria". Han avslutar sin beskrivning av Sproge kyrka sålunda: "Det är en lycka för Gotlands märkvärdiga kyrkor, att där funnits få så företagsamma eller rättare tilltagsna kyrkoherdar som P. Wallgren, och vi önska uppriktigt, att aldrig någon med så ringa insikt och så stor inbilskhet i kyrklig byggnadskonst måtte få någon befattning med någon gotländsk helgedom". Trots Wallgrens försök att utplåna den gamla tiden rymmer Sproge kyrka åtskilligt av antikvariskt intresse. Sällsynt vackra är de tre gravstenarna, som nu blivit inlagda i korgolvet efter att tidigare ha förvarats på kyrkogården. Två är lagda av Botvid i Snoder, den ena över fadern, den andra över barnen. De är båda ornerade med vackert sirade kors i relief och så lika att vi, även om inte inskriften berättade det, tydligt kan se, att de huggits av samme mästare. Audvald hette han. Stenen i mitten är lagd av Rudvid på Burg över fadern Botulf. Ingen av stenarna är daterad, men de härrör sannolikt från 1200-talet. Texten är ristad med runor. Den första av de här nämnda stenarna har i folkmun gått under benämningen "peststenen". Traditionen berättar, att när pesten rasade åren 1710-11 drabbades Sproge församling så hårt, att de överlevande inte var flera än de fick plats på denna sten. Inte lika väl bibehållen som gravstenarna i koret men äldre och markägare är en runbildsten, som under restaureringen påträffades ituslagen i en nisch i absiden. Den sitter nu hopfogad och imålad i tornbågen. Runtexten har inte kunnat läsas i sin helhet, men den talar om två män, Gairvatr och Audvatr, som gjort "kummel" d.v.s. ett gravröse över sin moder. De två är historiens första till namnet kända sprogebor, verksamma redan på 1000-talet e. Kr. Stenens ornamentik består dels av ett par typiska runstensormar, vilkas kroppar flätats samman till ett konstrikt mönster, dels av en scen föreställande en slädfärd. Det är detta motiv, som gör stenen så märklig. Vi har talrika bildstenar, som skildrar färder med skepp och på hästryggen, men bara en sten tidigare, som återger en slädfärd och den bilden är betydligt mera fragmentarisk. Förmodligen är den åkande på sprogestenen den avlidna modern, som på detta sätt företar sin färd till Valhall, ty att stenen hör hemma i hednisk tid är obestridligt. En skålformig fördjupning med ett hål i botten har tillkommit sedan stenen inlagts i kyrkan för att användas som piscina. På tornbågens motsatta sida sitter en stentavla av annat slag. Den frammanar minnet av händelser, som ännu står levande för de flesta av oss, minnen om ond bråd död under andra världskrigets år. Den sitter där för att minna om en ung flygare i Royal Air Force, vars döda kropp en vinterdag 1943 spolades upp på sprogestranden och sedan jordades på kyrkogården. Om inventarierna i övrigt måste jag fatta mig kort. Krucifixet är ett höggotiskt arbete från början av 1300-talet. Till ungefär samma tid hänför sig en illa skadad Mariabild, som förvaras i Fornsalen. Den hade ursprungligen sin plats i det hörn, där predikstolen nu står. Ett inventarium från 1830 omnämner dessutom en senare försvunnen altartavla med den korsfäste Kristus i mitten och åtta heliga på sidorna, kanske från samma tid som de ovannämnda bilderna. Den nuvarande altartavlan är ett sydgotländskt sandstensarbete från 1669. Från samma århundrade och samma trakt härrör funten. Aven en liten och föga uppmärksammad kyrka som Sproge har som synes åtskilligt att berätta, och naturligtvis är ämnet långt ifrån uttömt med det som här sagts. När om några år kyrkans historia skall tecknas i det stora inventarieverket "Sveriges Kyrkor" kommer säkerligen mycket nytt material att framdragas. Till dess må detta tjäna församlingsbor och andra som en kort vägledning vid studiet av en liten men ingalunda ointressant gotlandskyrka. ur "De Hundra Kyrkornas Ö 1965" sid 91-98
Sproge kyrkas återinvigning Av Erik W. Amer Si, Jesus är ett tröstrikt namnMed den psalmversen, sjungen vid en grav, inleddes dagen som Sproge församling väntat på och sett fram emot, dagen för kyrkans återöppnande. Orsaken till att högtidligheterna började på kyrkogården var, att församlingens mångårige klockare Artur Hemmander avlidit när restaureringsarbetet lagom hade börjat och sålunda aldrig fick tillfälle att se sin kyrka i det skick som han hoppats på. Församlingens kyrkoråd jämte den bortgångnes anhöriga samlades därför till en minnesstund med kransnedlägning, Artur Hemmander fick inte glömmas på en dag som denna. Den som Herrens råd ej klandrat
Sedan högtidligheterna i kyrkan avslutats följde samling i ett för dagen förhyrt tält, där kaffe serverades och kyrkliga syföreningen stod för värdskapet. Under samvaron där lämnade undertecknad en kortfattad redogörelse för det nu avslutade restaureringsarbetet och nämnde bl. a. att vad som nu fullbordats var den andra etappen av en restaurering, som påbörjades 1950 och som då avsåg kyrkans yttre. Vad som nu skett är en nödvändig och genomgripande inre renovering. Alla valv och väggar har rengjorts och putsats, innertaket har befriats från sin spackelfärg, krucifixet har konserverats, golvet är helt nylagt med sten i gångarna och bräder under bänkkvarteren, bänkarna är helt nya så när som på luckorna, dörrarna ha fått ny beklädnad och nya beslag, fönsterbågarna är nya och har fått mattgrönt glas, det gamla störande träskranket på båda sidor om altaret är borttaget, dopfunten är flyttad till tornbågen. orgeln har renoverats och orgelpodiet sänkts, elvärme och belysning har installerats jämte elfläkt till orgeln. Ritningar och programhandlingar har uppgjorts till ombyggnadsarbetet av f. länsarkitekten O. Karth och till den elektriska installationen av ingenjör G. Hallberg. Huvudentreprenör har varit byggmästare Karl Öberg, Sanda. I övrigt har Hemse Eltekniska byrå (H. Lindberg) utfört elinstallationen, Erik Olsson har ansvarat för målnings- och konserveringsarbetena och A. Thulesius har haft orgeln om hand. Övriga som medverkat i restaureringsarbetet har varit: Henry Karlsson, Slite (stenarbeten), Jacob Dahlström, Visby (ljuskronor o. ljusstakar), Lisbet Andersson, Visby (textilier), Gösta Johansson, Klinte (dynor), K. S. Wickman, Visby (smidesarbete). Landsantikvarien har övervakat samtliga arbetens utförande och kyrkorådets kontrollant har varit byggmästare Villy Persson, Hablingbo. I samband med restaureringsarbetet har bl. a. följande gåvor lämnats till kyrkan: antependium av okänd givare, altarmatta av kyrkliga syföreningen, ljusstakar av silver av enskild person, bibel på predikstolen av Klinte, Fröjel o. Eksta församlingar, besöksbok av gammal församlingsbo, bårstakar av järn av smeden Olsson, Klintehamn, katafalk med sandlåda o. spade m. m. "Till samtliga som haft något att göra med Sproge kyrkas restaurering uttalas härmed ett varmt tack. I första hand till församlingen och dess kyrkoråd, till förslagsställare o. entreprenörer, till alla som skänkt gåvor eller visat sitt intresse för det arbete som nu genomförts. Kyrkan har blivit restaurerad
för att bättre kunna fylla sin egentliga uppgift. Nu står
hon här återöppnad och predikar för oss alla den öppna
dörrens evangelium, det öppna nattvardsbordets gemenskap, den
öppna himlens salighet. Må hon få tillfälle att göra
det ännu mera nu och må Sproge församling känna sitt
ansvar för att så må ske."
Liksom ett fadershem i samma kärlek samlar
|
